Alla inlägg av Högsta förvaltningsdomstolen

Fullmakt gällde efter fullmaktsgivarens död

Kort före sin död hade en person utfärdat en generalfullmakt till en vän. Vännen (fullmaktshavaren) hade sedan beställt vissa tjänster, bl.a. städning av den avlidnes bostad och bevakning av mycket värdefulla veteranbilar, som fakturerats den avlidnes dödsbo. Boet väckte talan mot den avlidnes bank och hävdade bl.a. att fullmaktshavaren inte hade rätt att instruera banken att betala fakturorna och att banken därför inte skulle ha betalat dessa.

Högsta domstolen konstaterar bl.a. att om en fullmaktsgivare dör så gäller trots detta fullmakten om det inte föreligger särskilda omständigheter. Med särskilda omständigheter avses endast sådant som har ett starkt samband med fullmaktsgivarens person då denne levde och som förlorar sin mening i och med dödsfallet. Sådana tjänster var det inte fråga om i målet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Mål: 3918-19

Fråga om en kommun, vid beräkningen av bidraget i form av grundbelopp till huvudmannen för en fristående skolenhet, har rätt att bortse från de budgeterade kostnaderna för vissa kommunala verksamheter på den grunden att den fristående skolenheten har rätt att nyttja dessa verksamheter på samma villkor som de kommunala skolenheterna (Mål nr 3918-19, Kammarrätten i Sundsvalls mål nr 1551-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om bidrag till fristående förskoleklass, grundskola och fritidshem enligt skollagen

Fråga om en kommun, vid beräkningen av bidraget i form av grundbelopp till huvudmannen för en fristående skolenhet, har rätt att bortse från de budgeterade kostnaderna för vissa kommunala verksamheter på den grunden att den fristående skolenheten har rätt att nyttja dessa verksamheter på samma villkor som de kommunala skolenheterna (Mål nr 3918-19, Kammarrätten i Sundsvalls mål nr 1551-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Mål: 3850-19

Fråga om vilka krav som kan ställas på en biståndssökande i fråga om att stå till arbetsmarknadens förfogande vid en nyansökan (Mål nr 3850-19, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 5967-18). 

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om bistånd enligt socialtjänstlagen

Fråga om vilka krav som kan ställas på en biståndssökande i fråga om att stå till arbetsmarknadens förfogande vid en nyansökan (Mål nr 3850-19, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 5967-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Högsta domstolen överlämnar en person till Rumänien för straffverkställighet

Arresteringsordern gällde en person som i Rumänien hade dömts till ett femårigt fängelsestraff. Frågan i målet var om fängelseförhållandena i Rumänien är så dåliga att det skulle strida mot artikel 3 i Europakonventionen respektive artikel 4 i EU:s rättighetsstadga att överlämna personen till Rumänien.

Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden bland EU:s medlemsstater och därmed på en hög grad av inbördes förtroende för varandras rättsordningar. Den medlemsstat som mottar en arresteringsorder (den verkställande staten) ska normalt bevilja överlämnande efter en formell kontroll. Endast om det klart framgår att det skulle strida mot Europakonventionen, och därmed EU:s rättighetsstadga, får den verkställande staten vägra överlämnande.

Högsta domstolen konstaterar att det, mot bakgrund av bl.a. internationella rapporter och Europadomstolens avgöranden rörande fängelseförhållandena i Rumänien, får anses klarlagt att det finns en generell risk för att ett överlämnande av personer dit för straffverkställighet inte skulle vara förenligt med Europakonventionen eller EU:s rättighetsstadga.

Den rumänska kriminalvården hade emellertid i det aktuella fallet lämnat en detaljerad garanti rörande de förhållanden som skulle gälla för just den berörde personen. Högsta domstolen ansåg – mot bakgrund av det grundläggande synsättet om ömsesidigt förtroende mellan EU:s medlemsstater – att det saknades skäl att ifrågasätta garantin, och att ett överlämnande av personen till Rumänien därmed inte skulle innebära att det i hans fall förelåg risk för en kränkning av Europakonventionen eller EU:s rättighetsstadga.

Det fanns därför inte grund för att vägra ett överlämnande till Rumänien.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Risk för förföljelse på grund av kön hinder mot utlämning till Iran

En kvinna dömdes i sin utevaro av en domstol i Iran för medhjälp till förfalskning till fängelse sex månader och brukande av falsk urkund till fängelse tre år. Kvinnan hade med hjälp av en man, som felaktigt presenterats som hennes make, fått ett officiellt samtycke att lämna Iran tillsammans med sitt barn och sedan med hjälp av förfalskade handlingar kunnat utverka pass för sig och barnet, varigenom de kunnat lämna landet. Kvinnan hade tidigare dömts till spöstraff för äktenskapsbrott och riskerade att det omvandlades till stening. Hon fick flyktingstatus och beviljades uppehållstillstånd i Sverige.

Iran gjorde en framställning om att kvinnan skulle utlämnas dit för verkställighet av fängelsestraffen för förfalskningsbrotten. Högsta domstolen har funnit att det föreligger hinder mot utlämning. I avgörandet slås fast att risk för förföljelse på grund av kön – liksom på grund av sexuell läggning – kan utgöra hinder enligt 7 § utlämningslagen. Härigenom uppnås samstämmighet med utlänningslagens bestämmelser om flyktingstatus.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om resning

Resning får beviljas i ett mål om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.

Ett bolag ansökte om resning i ett mål om skatt med hänvisning till att det justitieråd som hade avslagit bolagets ansökan om prövningstillstånd tidigare hade varit chef på Skatteverket. I den rollen hade hon enligt bolaget varit ansvarig för Skatteverkets tolkning av en bestämmelse som hade tillämpats i skattemålet. Bolaget menade att hon därför hade varit jävig när hon fattade beslutet om prövningstillstånd.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det är endast under mycket speciella förhållanden som en domare är jävig i ett mål på grund av att han eller hon tidigare i ett annat sammanhang, utan anknytning till det aktuella målet, har tagit ställning i en rättsfråga som uppkommit i målet.

De omständigheter som bolaget hade åberopat innebar inte att justitierådet under sin tjänstgöring hos Skatteverket hade befattat sig med den aktuella rättsfrågan på ett sådant sätt att det fanns anledning att befara en bristande opartiskhet hos henne. Skäl för resning hade inte framkommit och ansökningen om resning avslogs därför.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om inkomstskatt m.m.

Domstolar ska i sin verksamhet iaktta saklighet och opartiskhet. Om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till en domares opartiskhet i ett mål är domaren jävig att handlägga målet.

I de aktuella målen, som gällde bl.a. inkomstskatt, var Skatteverket part. Vid kammarrättens slutliga avgörande deltog en ledamot som vid tidpunkten för avgörandet hade fått en anställning som sektionschef vid Skatteverkets rättsavdelning och beviljats tjänstledighet från sin tjänst som kammarrättsråd. Ledamoten skulle tillträda sin nya anställning några veckor senare.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de förhållandena att ledamoten hade fått anställning som sektionschef vid Skatteverkets rättsavdelning när hon deltog i målens slutliga avgörande utgör sådana särskilda omständigheter som är ägnade att rubba förtroendet för hennes oberoende och opartiskhet och att jäv därmed förelegat.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att förvaltningsprocesslagen inte innehåller några regler om hur domstolen ska förfara när det framkommit att det förelegat jäv i en underinstans. Domstolen ansåg dock att det i fråga om domarjäv inte finns något sakligt skäl att göra skillnad mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar. Grunderna för rättegångsbalkens regler om domarjäv bör således tillämpas även i förvaltningsprocessen. Domstolen undanröjde kammarrättens avgörande och visade målen åter till kammarrätten för ny prövning.

 

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om rättsprövning

Ägaren till en fastighet i Orust kommun hade hos regeringen överklagat länsstyrelsens beslut om utvidgat strandskydd. Regeringen avslog överklagandet. Högsta förvaltningsdomstolen har förklarat att regeringens beslut ska stå fast.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Mål: 6724-19

Fråga om strafftidsberäkningen vid sammanläggning av flera fängelsestraff. (Mål nr 6724-19, Kammarrätten i Stockholms mål nr 3866-19).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Mål: 2245-19

Vad som avses med heltidsutbildning inom arbetslöshetsförsäkringen. (Mål nr 2245-19, Kammarrätten i Jönköpings mål nr 270-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om bostadsanpassningsbidrag

Bostadsanpassningsbidrag syftar till att ge personer med funktionsnedsättning möjlighet till ett självständigt liv i eget boende. Bidrag kan lämnas för att anpassa och komplettera fasta funktioner i och i anslutning till en bostad. Bidrag lämnas endast om åtgärderna är nödvändiga för att bostaden ska vara ändamålsenlig som bostad för den med funktionsnedsättning.

En person med funktionsnedsättning bodde med sin sambo och ett vuxet barn i en tvåplanslägenhet och sökte bostadsanpassningsbidrag för installation av en trapphiss mellan de två våningsplanen. På entréplanet fanns kök, badrum och vardagsrum med utgång till uteplats. Där fanns också ett rum på sju kvm som sökande använde som sovrum. På övervåningen fanns tre rum, som bl.a. användes som sovrum av den övriga familjen och ett badrum. Trapphissen skulle göra det möjligt för den funktionsnedsatte att få dela sovrum med sin sambo, vilket hon menade var nödvändigt för att bostaden skulle vara ändamålsenlig för henne.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ändamålet med bestämmelserna om bostadsanpassningsbidrag är att möjliggöra för personer med funktionsnedsättning att bo i en egen bostad. Bidrag ges för åtgärder som behövs för att bostaden ska kunna nyttjas på ett ändamålsenligt sätt. En person med funktionsnedsättning ska så långt som möjligt kunna använda sin bostad som alla andra och självständigt kunna tillgodose sina grundläggande och vardagliga behov. Det måste dock finnas en klar koppling mellan funktionsnedsättningen och anpassningsåtgärderna. Kopplingen ska vara så stark att åtgärderna kan bedömas som nödvändiga med hänsyn till funktionsnedsättningen. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen kan en sådan klar koppling finnas t.ex. om funktionsnedsättningen medför ett tillsynsbehov som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att en anpassningsåtgärd vidtas för att ge tillgång till ett gemensamt sovrum.

Den enskildes funktionsnedsättning innebar inte att hon hade ett tillsynsbehov som medförde att hon var tvungen att dela sovrum med sin sambo. Det var heller inte visat att hon av någon annan anledning hade behov av att nyttja övervåningen eftersom hon på entréplanet hade tillgång till samtliga nödvändiga bostadsfunktioner, bl.a. för sömn och vila samt för samvaro med sin sambo och den övriga familjen. Hon hade därför inte rätt till bostadsanpassningsbidrag för installation av en trapphiss mellan bostadens entréplan och övervåning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Staten har rätt till ytterligare ersättning för utbetalad lönegaranti

Saab Automobile Powertrain gick i konkurs 2011. Staten betalade ut lönegaranti på drygt 38 miljoner kronor till arbetstagarna. I konkursen uppstod frågan om hur statens rätt till regressvis utdelning ska bestämmas.

Högsta domstolen slår i sitt avgörande fast att staten inte bara inträder i den enskildes fordran – och har rätt till utdelning i den delen – utan också med vissa begränsningar har rätt till utdelning före arbetstagarens krav avseende oprioriterade restfordringar.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i målet om fentanylanaloger

Ett bolag sålde via en webbplats bl.a. fentanylanaloger avsedda för missbruk. Substanserna såldes i form av nässpray. Åtta personer dog efter att ha använt sprayerna. Två personer som var aktiva i bolaget åtalades. De fälldes i tingsrätten för vållande till annans död och viss annan brottslighet. Hovrätten fastställde med mindre ändringar tingsrättens dom. En av personerna överklagade.

Högsta domstolen har nu fastställt hovrättens dom. Enligt domstolen har försäljningen innefattat ett otillåtet risktagande. Gärningarna har därför varit oaktsamma. Den tilltalade har vidare insett risken för dödsfall och är därför också ansvarig för gärningarna.

Enligt Högsta domstolen är det visserligen så att utgångspunkten vid försäljning av narkotika och andra liknande rusmedel är att ansvar för vållande till annans död inte kommer ifråga när någon dör efter att frivilligt ha använt ett visst preparat. Men ansvar kan komma ifråga för en säljare om köparen inte kan anses ha tillräckliga möjligheter att ta ansvar för sig själv och sin hälsa.

I det här fallet har det varit fråga om extremt farliga substanser som dessutom har sålts i en form som har gjort det svårt att dosera dem. Det har därför i praktiken saknats möjlighet för köparna att överblicka och hantera riskerna med att använda substanserna. Att köparna frivilligt har använt dem – vilket var vad som kunde förväntas vid försäljningen – kan därför inte frita säljarna från ansvar.

Justitierådet Petter Asp säger, beträffande frågan om varför just de här gärningarna har lett till ansvar:

  • Det avgörande för utgången har framför allt varit att preparaten har varit alldeles särskilt farliga och svårdoserade. Det gör i det här fallet att den tilltalade blir ansvarig även om köparna själva har valt att använda preparaten.

 

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen