Kategoriarkiv: Övrigt

Dom i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Vid inkomstbeskattningen gäller särskilda regler för livförsäkringar. För sådana livförsäkringar som utgör så kallade kapitalförsäkringar gäller att inbetalda premier inte är avdragsgilla och att utfallande belopp och vinster inte inkomstbeskattas. I stället är dessa försäkringar föremål för en schablonmässigt bestämd avkastningsskatt. En kapitalförsäkring är en livförsäkring som inte uppfyller villkoren för att kvalificera den som en pensionsförsäkring. I skattelagstiftningen finns däremot ingen definition av begreppet försäkring.

I det aktuella målet ville den person som ansökt om förhandsbesked få veta om en viss sparprodukt ska behandlas som en kapitalförsäkring vid den svenska beskattningen. Enligt villkoren tecknas produkten på en eller flera personers liv. Om ett dödsfall inträffar betalas 99 procent av sparproduktens värde ut till avtalets förmånstagare. Om sökanden avslutar sparandet innan ett dödsfall inträffar har denne dock rätt till 100 procent av värdet. Risken för att kapitalet på detta sätt reduceras vid dödsfall bärs alltså inte av den som tillhandahåller produkten utan av sökanden själv. Vidare gällde att sökanden inte får någon kompensation för att han står denna risk.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att vägledning för den skatterättsliga bedömningen av vad som ytterst är en försäkring kan hämtas från försäkringsrörelselagstiftningen. I förarbetena till denna lagstiftning anges att kärnan i försäkringsinstitutet och det som särskiljer försäkring från andra sparformer är den ansamling och delning av risker som sker i ett kollektiv av försäkringstagare. Den aktuella produkten saknade helt detta moment. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening kunde det därför inte anses vara fråga om ett försäkringsavtal i försäkringsrörelserättslig mening. Mot denna bakgrund fann domstolen att avtalet inte heller ska behandlas som en kapitalförsäkring vid beskattningen

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Girjas sameby – men inte staten – har rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på samebyns byområde ovanför odlingsgränsen

Bakgrund

Girjas sameby bedriver renskötsel, bl.a. på ett mycket stort område ovanför den s.k. odlingsgränsen i Norrbottens län.

Rennäringslagen innebär att medlemmarna i samebyn får jaga och fiska på området. Lagen innehåller även bestämmelser om att varken samebyn eller medlemmarna i samebyn får upplåta jakt och fiske till andra. I stället är det som regel länsstyrelsen som beslutar om sådana upplåtelser. Regleringen har sett ut på i princip samma sätt sedan den första renbeteslagen kom till år 1886.

Vad målet har gällt

Den fråga som Högsta domstolen nu har avgjort är om samebyn trots lagregleringen har ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske på området. Enligt samebyn är detta fallet såväl enligt rennäringslagen som på grund av sedvana eller urminnes hävd. Staten har å sin sida hävdat att staten i egenskap av fastighetsägare ensam innehar jakträtten och fiskerätten på området, inklusive rätten att upplåta jakt och fiske till andra.

Högsta domstolen har inte prövat frågan om äganderätten till området.

Slutsatser i domen

Högsta domstolen drar i domen följande slutsatser:

  • att rennäringslagen inte ger samebyn rätt att upplåta jakt och fiske på det område där samebyn bedriver renskötsel och
  • att samebyn ändå har en ensamrätt att upplåta jakt och fiske som en följd av historiska omständigheter som gäller för det aktuella området (urminnes hävd).

Genom domslutet fastställs därför

  • att Girjas sameby får upplåta småviltsjakt och fiske på området utan statens samtycke och
  • att staten inte får göra sådana upplåtelser.

Domstolen är enig om domslutet. Samtliga ledamöter är ense om att det som sägs i domen om urminnes hävd leder till att talan ska bifallas. Två ledamöter anser att samebyns talan ska bifallas redan genom en tillämpning av rennäringslagens bestämmelser.

Den första slutsatsen – rennäringslagen ger inte samebyn en rätt att bestämma över upplåtelser av jakt och fiske

I domen behandlar Högsta domstolen först frågan om Girjas sameby kan grunda en ensamrätt att upplåta jakt och fiske på en tillämpning av rennäringslagen. Domstolen konstaterar att lagtexten inte ger samebyn någon upplåtelserätt. En del äldre förarbetsuttalanden skulle dock kunna förstås så att lagstiftaren har ansett att samerna och samebyn är de egentliga jakt- och fiskerättsinnehavarna. Att lagstiftaren inte velat låta samerna göra upplåtelser av jakt och fiske skulle med det synsättet bero på att samerna har bedömts sakna förmåga att sköta upplåtelserna på egen hand. Om så är fallet, skulle lagens upplåtelsebestämmelser kunna vara diskriminerande enligt regeringsformen eller Europakonventionen, vilket i sin tur skulle kunna medföra att de ska åsidosättas.

Efter en genomgång av bl.a. rennäringslagens och tidigare renbeteslagars förarbeten kommer domstolen dock till slutsatsen att regleringen i rennäringslagen bygger på uppfattningen att jakträtten och fiskerätten i grunden tillhör staten. Lagens bestämmelser om upplåtelser är därmed inte diskriminerande i regeringsformens eller Europakonventionens mening.

Den andra slutsatsen i domen – samebyn har en rätt att bestämma över upplåtelser av jakt och fiske på grund av urminnes hävd

BEVISFRÅGOR
När det gäller frågan om Girjas sameby kan grunda en rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på urminnes hävd utgår Högsta domstolens bedömning från förhållandena på det aktuella området under äldre tider. Samebyn ska bevisa att det har uppkommit en rätt som är grundad på urminnes hävd. Men en viss bevislättnad är nödvändig för att samebyn ska ha rimliga möjligheter att tillvarata de rättigheter som kan vara knutna till de områden som samer traditionellt har brukat. Domstolen har i det sammanhanget hänvisat till folkrättsliga regler om urfolks rättigheter. Vissa ofullständigheter i utredningen om förhållandena på området har därför fyllts ut genom rimliga antaganden, grundade främst på vad som är känt om förhållandena i andra delar av Lappland.

FÖRHÅLLANDENA FRAM TILL MITTEN AV 1700-TALET
Utifrån de förhållanden som kan antas ha gällt på området sedan 1500-talet gör domstolen bedömningen att det i vart fall vid mitten av 1700-talet hade utvecklats en rätt för enskilda samer att bestämma över jakten och fisket på området. Domstolens slutsats är också att staten fram till dess inte hade gett uttryck för några egna anspråk på sådan bestämmanderätt. Det innebär att jakträtten och fiskerätten, inklusive rätten att upplåta jakt och fiske, vid mitten av 1700-talet tillkom samerna på området ensamma.

FÖRHÅLLANDENA FRÅN MITTEN AV 1700-TALET TILL ÅR 1886
Domstolen konstaterar att statens senare agerande på flera sätt innebar ett ifrågasättande av samernas bestämmanderätt. Vad staten gjorde innebar dock inte ett så tydligt och definitivt ianspråktagande av samernas jakträtt eller fiskerätt som hade krävts för att samernas redan etablerade rättigheter skulle upphöra. När den första renbeteslagen tillkom år 1886 var det därför fortfarande enbart de samer som verkade på området som hade rätt att bestämma vem som fick jaga och fiska där.

TIDIGARE SAMERS RÄTT ATT BESTÄMMA OM UPPLÅTELSE AV JAKT OCH FISKE HAR ÖVERGÅTT TILL SAMEBYN
Domstolen fastslår också att samernas ensamma bestämmanderätt över jakt och fiske på området genom 1886 års renbeteslag och följande lagar har gått över till medlemmarna i samebyn. I bestämmanderätten ingår en rätt att upplåta jakt och fiske. Den rätten kan numera utövas enbart av samebyn som är det organ som ska tillgodose medlemmarnas gemensamma intressen.

STATENS RÄTT
En konsekvens av detta är att staten på det aktuella området inte innehar den jakträtt och fiskerätt som normalt följer med äganderätt till mark och vatten. Staten har förklarat att den, under sådana förhållanden, inte gör gällande att rennäringslagens bestämmelser hindrar att samebyns talan bifalls. I detta läge har staten alltså i målet avstått från att åberopa lagens förbud att göra upplåtelser.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om skattereduktion för hushållsarbete

En person har under 2015 målat en kunds hus utvändigt. Kunden har fakturerats 80 000 kr för arbetet och betalat hälften av detta belopp, dvs. 40 000 kr. Skatteverket har betalat ut 40 000 kr till personen då det var fråga om ett arbete som var skattereduktionsgrundande och vid den här tidpunkten medgavs skattereduktion med ett belopp som motsvarade halva arbetskostnaden. Skatteverket har därefter beslutat att det av verket utbetalda beloppet skulle betalas tillbaka. Då den verkliga arbetskostnaden inte har kunnat fastställas på ett tillförlitligt sätt har verket uppskattat arbetskostnaden till 32 000 kr dvs. 40 procent av det fakturerade beloppet. Skattereduktionen får därmed endast uppgå till högst 16 000 kr. Högsta förvaltningsdomstolen har i målet kommit fram till att kunden ska anses ha betalat 16 000 kr för arbetet, dvs. 40 procent av det av denne erlagda beloppet. Skatteverkets återkrav uppgår därmed endast till 24 000 kr.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om förhandsbesked om mervärdesskatt

För tillträde till djurparker gäller en reducerad mervärdesskattesats om 6 procent. Ett bolag ansökte om förhandsbesked för att få veta om denna reducerade skattesats är tillämplig på entréavgiften till bolagets kattcafé.

Högsta förvaltningsdomstolen fann utifrån bolagets beskrivning av verksamheten att kattcaféet inte är en djurpark och att entréavgiften därmed inte omfattas av den reducerade skattesatsen. 

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om mervärdesskatt

Fråga om Sverige är behörigt att ta ut mervärdesskatt vid import till en annan medlemsstat i EU på den grunden att en tullskuld anses ha uppkommit i Sverige enligt artikel 87.4 i förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (Mål nr 2118-19, Kammrrätten i Göteborgs mål nr 4937-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om offentlig upphandling

Den fråga i målet som har lett till att Högsta förvaltningsdomstolen meddelat prövningstillstånd avser omfattningen av den förlängda avtalsspärren och förutsättningarna för att upphäva en sådan avtalsspärr (Mål nr 6536-19, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 6366-19).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

En av delägarna till ett fåmansföretag vill lämna företaget och sälja sina aktier till den andra delägaren. Tanken är att han ska få ersättning för sina aktier med hälften av bolagets värde. Ersättning ska utgå i form av utdelning, köpeskilling och lön. I ansökan om förhandsbesked ställde delägarna frågan om utdelningen ska beskattas på något annat sätt än som utdelning på s.k. kvalificerade andelar.

Trots att alla aktier i bolaget har lika rätt till utdelning har delägarna kommit överens om att utdelning endast ska utgå till en av dem. Enligt lämnade förutsättningar har anledningen till detta inte något att göra med delägarnas arbete i bolaget. Orsaken är i stället uppdelningen av företaget.

Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att det saknas anledning att behandla utdelningen som lön. Vidare saknas anledning att beskatta den andra delägaren för någon del av den utdelning som han avstått till förmån för den delägare som ska lämna företaget. Utdelningen ska alltså inte beskattas på något annat sätt än som följer av de särskilda bestämmelserna om beskattning av ägare till fåmansföretag.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Schablonersättningar har bestämts för kränkning samt för sveda och värk vid oaktsam våldtäkt

En person har dömts för oaktsam våldtäkt enligt 6 kap. 1 a § brottsbalken. Ersättning för kränkning av målsägandens integritet ska utgå om gärningspersonen har varit medvetet oaktsam. Ersättningen har bestämts enligt en schablon som beaktar kränkningen men även att brottet inte har varit uppsåtligt. Schablonersättningen har efter en sammanvägd bedömning bestämts till 75 000 kr. Även ersättning för sveda och värk ska utgå till den skadelidande vid oaktsam våldtäkt. Schablonersättningen har bestämts till 10 000 kr. Schablonen motsvarar ersättning för akut sjuktid under fyra månader med annan vård än sjukhusvård. Schablonen kan frångås om den skadelidande visar sig ha lidit en mer omfattande skada.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Skyddstillsyn och fängelse var inte en tillräckligt ingripande påföljd för ett allvarligt narkotikabrott

En vuxen man dömdes för att ha förvarat narkotika till fängelse ett år. Högsta domstolen har prövat frågan om påföljden i stället har kunnat bestämmas till skyddstillsyn och fängelse.

Högsta domstolen uttalar att skyddstillsyn och fängelse bör kunna tillämpas när det i det enskilda fallet finns starka skäl. Att den tilltalade har begått brottet innan han eller hon har fyllt tjugoett år kan utgöra ett sådant skäl. När det gäller vuxna kan påföljdskombinationen vara motiverad av skäl som gäller den tilltalades personliga förhållanden och som med särskild styrka talar för att välja skyddstillsyn som påföljd. Som exempel kan nämnas att en förbättring skett i den tilltalades situation eller att den tilltalade genomgår eller är beredd att underkasta sig behandling för missbruk eller något annat förhållande. Även andra faktorer kan vara av betydelse.

I detta fall talade brottets art i förening med dess höga straffmätningsvärde med styrka för fängelse. Det framkom inte heller starka skäl att välja skyddstillsyn och fängelse. Högsta domstolen har därför bestämt påföljden till fängelse ett år.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Högsta domstolen beviljar resning för en våldtäktsdömd

Varken mannen eller målsäganden hade annat än vaga minnesbilder av vad som ägt rum under den aktuella natten. DNA-bevisning gav stöd för att samlag förekommit. Mannen invände i hovrätten att om det förekommit ett samlag kunde det ha skett i sömnen. Han åberopade viss vittnesbevisning till stöd för det. Hovrätten gjorde dock bedömningen att mannen måste ha agerat medvetet och dömde honom för våldtäkt. Domen vann laga kraft.

Efter hovrättens dom genomgick mannen en sömnutredning och det konstaterades att han hade en sömnstörning. I sin ansökan om resning har mannen åberopat bl.a. journalutdrag angående utredningen och ett sakkunnigutlåtande. Den sakkunnige anger i utlåtandet att det är fullt möjligt att mannen var omedveten om vad han gjorde när han genomförde samlag med målsäganden.

Högsta domstolen konstaterar att underlaget för domstolarnas bedömning av mannens uppsåt var relativt begränsat och anser att den nya bevisningen innebär att det har uppstått tvivel om mannens uppsåt och därmed om hans skuld. Det finns mot den bakgrunden – och då det är fråga om ett allvarligt brott – synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om mannen ska dömas för våldtäkt. Målet ska nu tas upp på nytt av hovrätten.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ett dödsbos innehav av vapen var inte straffbart

Frågan i Högsta domstolen var om innehavet av pistolen var straffbart med hänsyn till hur regleringen om vapen som innehas i ett dödsbo har utformats i vapenlagen och dess knytning till straffbestämmelsen om vapenbrott. Närmare bestämt gällde frågan om det för att kunna straffas för vapenbrott krävs att polisen först har fattat ett beslut om att ett vapen ska lämnas in för inlösen eller förvaring eller om ett straffansvar ändå kan komma i fråga, om den som förvaltar dödsboet inte kontaktar polisen eller vidtar andra åtgärder inom viss tid efter dödsfallet.

I avgörandet slår Högsta domstolen fast att regleringen i vapenlagen för innehav av vapen i ett dödsbo är utformad på ett sådant sätt att det för straffansvar för vapenbrott – vid en tillämpning av den straffrättsliga legalitetsprincipen – krävs att polisen först har beslutat att vapnet ska lämnas in och beslutet sedan inte följts. Något sådant beslut hade inte meddelats i det aktuella fallet. Innehavet av pistolen var därför inte straffbart.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ett avgörande om försäkringsersättning vid delskada

Enligt försäkringsavtalslagen ska värdering av egendom som huvudregel ske utifrån dagsvärdet omedelbart före försäkringsfallet. Regeln tar i första hand sikte på totalskada (när egendomen gått förlorad) men gäller också vid delskada. Vid delskada kan det bli aktuellt med reparation. I så fall ska värderingen baseras på reparationskostnaden med avdrag för bl.a. ålder och bruk.

Den skadade bil som målet gällde reparerades inte utan såldes vidare i befintligt skick. Det var därför känt vilken minskning av bilens värde som hade skett till följd av försäkringsfallet. Den beräknade reparationskostnaden uppgick till drygt 20 000 kr mer. Försäkringstagaren gjorde gällande att försäkringsavtalslagen innebär en rätt till ersättning motsvarande reparationskostnaden även i en sådan situation.

Högsta domstolen konstaterar att båda de alternativa modeller som lagen anvisar för beräkning av försäkringsersättningen vid delskada syftar till att slå fast storleken på försäkringstagarens ekonomiska skada. Båda modellerna ska ge samma resultat. Mot den bakgrunden fastslår Högsta domstolen att om det är känt att dagsvärdeförändringen är mindre än vad reparationskostnaden uppgår till, sätter dagsvärdeförändringen normalt ett tak för ersättningen. Högsta domstolen anmärker att det är en annan sak att det sannolikt ofta är så att det enda som är känt är reparationskostnaden och att det inte heller finns någon anledning att ta in något annat underlag för att beräkna skadans storlek. Enligt Högsta domstolen finns det inte något krav på att reparation rent faktiskt sker i de fall försäkringsersättningen baseras på reparationskostnaden.

I detta fall konstaterar Högsta domstolen att försäkringstagaren inte har rätt till högre ersättning än den som redan utgått och som var beräknad på minskningen av bilens dagsvärde.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Bostadsrättshavare fick stå för kostnaden att spackla och måla sitt innertak efter läckage från yttertaket

Underhållsansvaret för en bostadsrättslägenhet ligger normalt på bostadsrättshavaren. I vissa fall kan dock ansvaret för att vidta och bekosta åtgärder ändå falla på bostadsrättsföreningen. En förening har vidare ett ansvar för att återställa en lägenhet efter ingrepp i samband med fullgörandet av föreningens underhållsansvar, t.ex. efter ett stambyte.

Högsta domstolen slår i domen fast att föreningen ansvarar också när föreningen har gjort ett ingrepp i en lägenhet för att åtgärda fel eller skada som rör enbart en annan del av huset. I andra fall gäller dock huvudprincipen, vilket innebär att bostadsrättshavaren ansvarar för reparationer i lägenheten och föreningen för reparationer i de delar av huset som inte tillhör lägenheten. Det gäller även när en viss skada har uppkommit både i en lägenhet och i en del av huset som föreningen har underhållsansvar för.

I det mål som Högsta domstolen nu har prövat upptäckte en bostadsrättshavare att det hade läckt in vatten genom taket i lägenheten. Läckaget berodde på otätheter i husets yttertak. De skadade delarna av innertaket byttes ut av bostadsrättsföreningen. Föreningen lät dock inte spackla och måla innertaket. Bostadsrättshavaren åtgärdade detta på egen bekostnad och begärde att föreningen skulle stå för kostnaden. Eftersom läckaget från yttertaket medfört skador både i lägenheten och i den del av huset som föreningen svarar för har det saknats förutsättningar att ålägga föreningen att bekosta åtgärderna.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om sjukpenning

När en myndighets beslut överklagas ska förvaltningsrätten vid prövningen av målet som huvudregel bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om målet är av enkel beskaffenhet är emellertid förvaltningsrätten domför med enbart en lagfaren domare.

I det aktuella målet, som gällde rätt till sjukpenning enligt socialförsäkringsbalken, hade förvaltningsrätten avgjort målet med enbart en lagfaren domare. Då prövningen av målet innefattade ett antal bedömnings- och bevisfrågor ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att målet inte kunde anses vara av sådan enkel beskaffenhet att förvaltningsrätten varit domför med en lagfaren domare ensam. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde därför förvaltningsrättens dom och kammarrättens beslut samt visade målet åter till förvaltningsrätten för ny behandling.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Fotbollssupporter får tillträdesförbud

I samband med en allsvensk fotbollsmatch i Stockholm uppstod det bråk mellan supportrar i de två lagen.

Med hänvisning till att en av supportrarna hade begått en misshandel beslutade åklagaren om tillträdesförbud för supportern. Förbudet gällde för kommande fotbollsarrangemang under ett år.

Högsta domstolen har nu beslutat att avslå supporterns överklagande.

Enligt lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang kan ett tillträdesförbud beslutas när det finns risk för att en person kommer att begå brott under ett idrottsarrangemang. Tidigare brottslighet ska då särskilt beaktas.

I avgörandet redovisar Högsta domstolen vissa principer för hur denna riskbedömning ska göras. Även förhållandena kring brottslighet vid ett enstaka tillfälle kan vara sådana att de i sig tydligt visar på risken för kommande brottslighet vid idrottsarrangemang.

I detta fall levde fotbollssupportern under ordnade förhållanden och hade inte tidigare begått något brott. Det hade inte heller framkommit att han hade kontakt med några våldsbenägna grupperingar av fotbollssupportrar. Men de närmare omständigheterna vid den aktuella misshandeln visade ändå att det fanns en beredskap hos honom att delta i våld av just det slag som lagen syftar till att motverka.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Domar i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Vid prövningen av om en nationell skattebestämmelse strider mot etableringsfriheten i EUF-fördraget ska bl.a. bedömas om bestämmelsen är proportionerlig. Enligt EU-domstolens praxis är det inte proportionerligt att vägra ett moderbolag avdrag för s.k. slutliga förluster hos ett dotterbolag i en annan medlemsstat.

Högsta förvaltningsdomstolen har i två mål ställt frågor till EU-domstolen som gäller hur det ska avgöras om en förlust är slutlig. EU-domstolen besvarade frågorna genom domar i målen C-607/17 och C-608/17. Av EU-domstolens svar framgår att även förluster som uppkommit i indirekt ägda dotterbolag i vissa fall kan vara slutliga. Av svaren framgår vidare att utformningen av regelsystemen i dotterbolagsstaterna – i de avseenden som omfattades av Högsta förvaltningsdomstolens frågor – inte har någon avgörande betydelse för om de aktuella förlusterna är slutliga.

EU-domstolen gjorde dock i domarna även vissa andra uttalanden rörande vad som krävs för att en förlust ska anses vara slutlig. Efter EU-domstolens domar har bolagen i målen dels gett in nya uppgifter om innehållet i lagstiftningen i dotterbolagsstaterna, dels fört en argumentation kring de kommersiella möjligheterna att överlåta dotterbolagen till externa köpare. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att framför allt det sistnämnda aktualiserar bedömningar som inte lämpar sig att göras i ett förhandsbesked. Förhandsbeskeden undanröjdes därför och ansökningarna avvisades.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om sanktionsavgift m.m.

Inom EU finns en skyldighet för personer i ledande ställning i marknadsnoterade bolag att anmäla transaktioner som de gjort och som avser finansiella instrument som getts ut av bolaget. En sådan anmälan ska göras till behörig myndighet senast tre affärsdagar efter det att transaktionen gjordes.

Målet i Högsta förvaltningsdomstolen gällde olika frågor kopplade till en situation där en anmälningspliktig transaktion hade anmälts till Finansinspektionen efter den föreskrivna tidsfristen om tre affärsdagar men, på grund av mellankommande helgdagar, före den fjärde affärsdagen. Huvudfrågorna i målet var om det fanns skäl att avstå från att påföra sanktionsavgift och, om så inte var fallet, hur sanktionsavgiftens storlek skulle fastställas.

Utifrån bl.a. transaktionens storlek (drygt 11 miljoner kronor) fann Högsta förvaltningsdomstolen att det inte fanns skäl att avstå från ingripande i form av sanktionsavgift. Vidare fann Högsta förvaltningsdomstolen att Finansinspektionens riktlinjer för sanktionsavgifter bör kunna tjäna som utgångspunkt vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek, men att det ska göras en ¬individuell bedömning i det enskilda fallet där samtliga omständigheter beaktas.

Vid en sådan bedömning kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att sanktionsavgiften skulle fastställas till hälften av det schablonbelopp som Finansinspektionens riktlinjer anger. Domstolen beaktade bl.a. att överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet får anses vara mycket begränsade eftersom det inte kunnat ske någon faktisk handel på värdepappersmarknaden under den korta tid som överträdelsen pågått.

Högsta förvaltningsdomstolen fann vidare att det saknas lagliga förutsättningar att bevilja ersättning för ombudskostnader i ett mål av förevarande slag.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen