Kategoriarkiv: Övrigt

Beslut i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Avyttring av ett markområde som ingår i en tomtrörelse ska beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet. Om en tillgång övergår från att ha varit en tillgång som ska beskattas i inkomstslaget kapital till att bli en tillgång som ska beskattas i näringsverksamhet ska i regel en bestämmelse om avskattning tillämpas. Bestämmelsen innebär att tillgången anses ha avyttrats till marknadsvärdet och beskattning sker i inkomstslaget kapital, samtidigt som tillgången anses ha anskaffats för detta värde i näringsverksamheten.

En person bedrev enkel tomtrörelse, som uppkommit genom avyttring av byggnadstomter inom ett visst tomtområde på hans fastighet. Genom en ansökan om förhandsbesked ville han få klarhet i om ytterligare markområden på hans fastighet skulle anses ingå i den enkla tomtrörelsen och vid vilken tidpunkt avskattning av dessa tomtområden i så fall skulle ske.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att de ställda frågorna tog sikte på den skatterättsliga bedömningen av fastighetsägarens pågående verksamhet och att det inte hade gjorts gällande att han stod inför något handlingsalternativ som kunde påverkas av svaret på frågorna. Det ansågs därmed inte vara av vikt för honom att förhandsbesked lämnades.

Det hade inte heller kommit fram att frågeställningen av prejudikats skäl var av det slaget att den borde besvaras genom ett förhandsbesked.

Förhandsbeskedet undanröjas och ansökningen avvisades.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om ersättning för arbetsresor

Regleringen om möjligheten till ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning finns i 27 kap. 5 § socialförsäkringsbalken.

I målet gjorde Allmänna ombudet för socialförsäkringen gällande att regleringen förutsatte att det finns en rätt till sjukpenning, dvs. att arbetsförmågan ska vara nedsatt med minst en fjärdedel. Enligt allmänna ombudet måste det därför finnas en nedsättning av arbetsförmågan i själva arbetet för att rätt till ersättning för arbetsresor ska föreligga.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att syftet med bestämmelserna om ersättning för merutgifter för resor till och från arbetet är att en försäkrad som trots sjukdom kan återgå i arbete inte ska behöva avstå från det på grund av att sjukdomen gör att han eller hon inte kan ta sig till arbetet på vanligt sätt.

Domstolen uttalade att det bara är den som annars skulle ha fått sjukpenning som kan få ersättning för merutgifter för arbetsresor. Först tas ställning till om den försäkrade har rätt till sjukpenning och därefter prövas om den försäkrade ska få ersättning för merutgifter för arbetsresor i stället för sjukpenningen. Prövningen av rätten till ersättning för arbetsresor ska göras med utgångspunkt i de regler som gäller för rätten till sjukpenning. Det betyder att sådan ersättning bara kan lämnas om den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel.

Domstolen konstaterade att begreppet arbetsförmåga normalt innefattar arbetsuppgifter som den försäkrade utför under sin arbetstid. Det finns dock inte något som hindrar att även beakta förmågan att ta sig till och från arbetet vid bedömningen av en försäkrads arbetsförmåga. Att det är så bestämmelserna är avsedda att tillämpas konstaterades framgå av förarbetena. Det var alltså inte – som allmänna ombudet menade – en förutsättning för att den försäkrade ska kunna beviljas ersättning för arbetsresor att arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till arbetsuppgifterna som sådana. Även förmågan att ta sig till och från arbetsplatsen ska beaktas vid bedömningen av arbetsförmågan.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om rätt att ta del av allmän handling

Var och en har rätt att hos myndigheter ta del av allmänna handlingar förutsatt att uppgifterna i dem inte omfattas av sekretess. Ett beslut av en myndighet att inte lämna ut en handling får normalt överklagas till kammarrätt. I vissa fall är dock en annan instansordning föreskriven, bl.a. får sådana beslut som meddelats av en myndighet under riksdagen överklagas direkt till Högsta förvaltningsdomstolen.

En myndighet är vidare skyldig att på begäran av en enskild lämna uppgifter ur allmänna handlingar som förvaras hos myndigheten, om inte uppgifterna är sekretessbelagda eller det skulle hindra arbetets behöriga gång. Ett beslut om avslag på en sådan begäran får emellertid inte överklagas.

Målet gällde en begäran om att hos Riksdagsförvaltningen, som är en myndighet under riksdagen, få namn och personnummer på alla säkerhetsvakter som tjänstgjorde utanför Riksdagshuset under en viss angiven tid.

Riksdagsförvaltningen, som prövade frågan enligt bestämmelserna om rätt att få ta del av uppgifter ur allmänna handlingar, avslog begäran. Som skäl angavs att det inte fanns någon allmän handling som innehöll de efterfrågade uppgifterna. I beslutet angavs att det inte fick överklagas.

När Riksdagsförvaltningens beslut ändå överklagades överlämnades överklagandet till Förvaltningsrätten i Stockholm för prövning av om beslutet fick överklagas. Förvaltningsrätten beslutade att lämna över handlingarna i målet till Kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten fann att begäran fick anses avse en begäran om rätt att få ta del av allmän handling och avslog överklagandet.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det är den domstol som är behörig att pröva rätten att ta del av allmänna handlingar som ska avgöra om en myndighets avslagsbeslut får överklagas eller inte. Ett beslut av Riksdagsförvaltningen att avslå en enskilds begäran om att få ta del av en handling får överklagas till Högsta förvaltnings­domstolen. Det var således Högsta förvaltningsdomstolen som skulle avgöra om Riksdagsförvaltningens beslut fick överklagas eller inte. Högsta förvaltnings­domstolen undanröjde därför kammarrättens dom och förvaltningsrättens beslut att lämna över handlingarna i målet till kammarrätten.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade därefter att begäran hos Riksdagsförvaltningen var allmänt hållen och därmed fick anses innefatta en begäran om att få ta del av allmän handling. Riksdags­förvaltningens beslut fick således överklagas.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att det saknades anledning att ifrågasätta uppgiften om att Riksdagsförvaltningen inte förvarade någon handling med de efterfrågade uppgifterna. Någon allmän handling kunde därmed inte lämnas ut. Högsta förvaltningsdomstolen avslog därför överklagandet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

När byggnad på ofri grund blir fastighetstillbehör

En byggnad som hade uppförts på en fastighet av en annan person än fastighetens ägare var att se som lös egendom (byggnad på ofri grund). Byggnaden och fastigheten kom därefter genom arvskifte att samägas av samma personkrets men med olika andelar.

I samband med ett fastighetsbildningsärende uppkom frågan om byggnaden hade blivit fastighetstillbehör i och med att ägarkretsen blivit densamma (ägarkongruens) eller om byggnaden skulle fortsätta att ses som lös egendom därför att ägarnas andelar var olika i byggnad och fastighet (andelsinkongruens). Högsta domstolen klargör att byggnaden ska ses som fastighetstillbehör.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om aktivitetsersättning

Den som på grund av funktionsnedsättning inte har avslutat sin skolgång vid ingången av juli det år då han eller hon fyller 19 år har rätt till hel aktivitetsersättning under den tid som skolgången varar. Detta gäller oavsett om hans eller hennes arbetsförmåga är nedsatt eller inte.

Målet gällde om en försäkrad som studerade på halvtid och hade ett anpassat arbete på halvtid hade rätt till aktivitetsersättning.

För att ha rätt till aktivitetsersättning vid förlängd skolgång krävs att det finns ett samband mellan funktionsnedsättningen och behovet av förlängd skolgång. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen krävs det dessutom att den försäkrade fullföljer sin skolgång i den takt som hans eller hennes funktionsnedsättning medger. Den omständigheten att den försäkrade, vid sidan av studierna, även har ett arbete saknar däremot i sig betydelse vid bedömningen av rätten till ersättning, eftersom den försäkrades arbetsförmåga inte ska beaktas vid prövningen. Att en försäkrad som studerar på deltid arbetar vid sidan av studierna kan därför påverka rätten till ersättning endast om arbetet visar att den försäkrade har förmåga att studera i större omfattning än vad han eller hon gör.

I det aktuella målet ansågs den försäkrade inte kunna studera i större omfattning än halvtid och hade därför rätt till aktivitetsersättning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om rätt att ta del av allmän handling

Fråga om uppgifter i en förvaltningsrätts dom kan hemlighållas med stöd av en annan sekretessbestämmelse än den förvaltningsrätten i domen beslutat ska vara fortsatt tillämplig. (Mål nr 6176-20, Kammarrätten i Sundsvalls mål nr 2377-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om aktivitetsstöd

Aktivitetsstöd; fråga om det föreligger särskilda skäl för att bevilja ersättning för tid längre tillbaka än månaden före ansökningsmånaden. (Mål nr 6783-20, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 3856-20)

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om stöd och service till vissa funktionshindrade

Stöd och service till vissa funktionshindrade; fråga om ett utökat behov av personlig assistans för tid när den enskilde varit hemma från verksamhet på grund av sjukdom, som inte har samband med den enskildes funktionsnedsättning, kan anses falla inom normalt föräldraansvar. (Mål nr 5505-20, Kammarrätten i Sundsvalls mål nr 3039-19)

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om mervärdesskatt

Vid försäljning av varor som ska mervärdesbeskattas är det i regel säljaren som ska betala skatten. Om varorna säljs till ett företag i ett annat EU-land och transporteras dit så ska dock under vissa förutsättningar i stället köparen betala skatt för förvärvet i sitt land (s.k. förvärvsbeskattning). Försäljningen ska då undantas från skatteplikt hos säljaren.

Som utgångspunkt gäller att säljarens rätt till undantag från skatteplikt inte är beroende av att köparen i det andra EU-landet faktiskt fullgör sin skyldighet att betala skatt där. Av EU-domstolens praxis framgår dock att den EU-rättsliga principen om motverkande av rättsmissbruk innebär att en säljare som kände till eller borde ha känt till att denne genom försäljningen blev inblandad i ett skatteundandragande från köparens sida ska nekas undantag från skatteplikt.

I det här målet hade kammarrätten funnit att ett skatteundandragande föreligger endast om det har skett ett slutligt faktiskt skattebortfall inom ramen för leveranskedjan. Kammarrätten ansåg därför att en säljare kan nekas undantag från skatteplikt bara om Skatteverket visar att någon skatt inte har betalats i det andra landet och att det inte heller kommer att vara möjligt att driva in skatten där.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att kammarrättens uppfattning synes vara att något skatteundandragande inte ska anses föreligga om en köpare i ett annat EU-land i bedrägligt syfte underlåter att redovisa mervärdesskatt avseende sina förvärv men myndigheterna i det landet upptäcker detta samt påför och lyckas driva in skatten. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening saknar ett sådant synsätt stöd i EU-domstolens praxis. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade också att om missbruksprincipen ges ett så begränsat tillämpningsområde så skulle det leda till att skatt i många fall inte skulle kunna tas ut i något land trots att det står klart att det har förekommit bedrägliga handlingar inom ramen för leveranskedjan och att den enskilde kände till eller borde ha känt till detta. Mot den bakgrunden fann domstolen att det inte kan krävas att det har skett ett slutligt faktiskt bortfall av mervärdesskatt för det ska vara fråga om ett skatteundandragande.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om etableringsersättning

Etableringsersättning; fråga om det föreligger särskilda skäl för att bevilja ersättning för tid längre tillbaka än månaden före ansökningsmånaden. (Mål nr 5557-20, Kammarrätten i Jönköpings mål nr 482-20)

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Högsta domstolen har prövat omfattningen av utvidgat förverkande

Ett utvidgat förverkande kan ske av egendom eller dess värde hos personer som döms för vissa slag av brott om egendomen anses utgöra utbyte av brottslig verksamhet, utan att det behöver klargöras vilken. Avsikten är att exempelvis dyra kapitalvaror, lyxartiklar och stora penningsummor som påträffas under omständigheter som talar för att de inte har kunnat anskaffas på laglig väg ska kunna förverkas utan att det behöver bevisas att de härrör från ett visst brott. Ett lägre beviskrav än annars gäller i dessa fall; det räcker att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av något slag av brottslig verksamhet än att så inte är fallet.

Åklagaren hade i det mål Högsta domstolen prövade begärt att den tilltalade som förverkat värde skulle utge ett belopp om 380 000 kr, motsvarande en beräknad brottsvinst. Tingsrätten och hovrätten biföll yrkandet.

Högsta domstolen slår fast att ett utvidgat förverkande innebär att viss egendom kan förverkas och att det förutsätter att egendomen påträffas eller i vart fall kan identifieras och knytas till den person som döms. Ett utvidgat förverkande av egendomens värde blir främst aktuellt om det inte är lämpligt att förverka egendomen, men kan också ske om egendomen inte finns tillgänglig men ändå kan knytas till den person som döms för det brott som möjliggör ett utvidgat förverkande. Det är däremot inte möjligt att förverka en beräknad vinst utan någon koppling till viss egendom med stöd av bestämmelsen om utvidgat förverkande.

Högsta domstolen ändrade mot den bakgrunden hovrättens dom och avslog yrkandet om utvidgat förverkande.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om förhandsbesked om mervärdesskatt

Målet gäller en mervärdesskattegrupp där en av medlemmarna, bolaget, bedriver byggnadsrörelse. Bolaget har för avsikt att uppföra ett flerbostadshus på en fastighet som det äger. Efter fastighetsbildning kommer byggnaden att bestå av 45 ägarlägenheter vilka succesivt kommer att överlåtas. Innan lägenheterna är inflyttningsklara kommer bolaget att ingå köpe- och entreprenadkontrakt med köparna. Entreprenaden innebär att bolaget färdigställer lägenheterna, dvs. utför de arbeten som återstår för att de ska bli till nyckelfärdiga bostäder. Tillträde sker när respektive lägenhet är så pass färdigställd att den kan användas för sitt avsedda ändamål.

Mervärdesskattegruppen ansökte om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden för att få veta vid vilken tidpunkt som skattskyldigheten enligt 2 kap. 7 § första stycket första meningen mervärdesskattelagen (1994:200) för uttag ur byggnadsrörelsen upphör. Skatterättsnämnden fann att skattskyldigheten upphör när köpeavtal ingås. Mervärdesskattegruppen överklagade beskedet och ville att Högsta förvaltningsdomstolen skulle förklara att skattskyldigheten upphör först på tillträdesdagen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att uttagsbeskattning förutsätter att tjänsterna tillförs en egen fastighet som utgör en lagertillgång i bolagets byggnadsrörelse enligt inkomstskattelagen (1999:1229). Prövningen av om skattskyldighet föreligger behöver därför göras även med beaktande av inkomstskattelagens bestämmelser i 27 kap. om byggnadsrörelse och i 14 kap. om beräkningen av resultatet av näringsverksamhet.

Eftersom det inte gick att utläsa av förhandsbeskedet vilka överväganden som hade gjorts i frågan om vad som krävs för att villkoret för uttagsbeskattning ska vara uppfyllt upphävde Högsta förvaltningsdomstolen förhandsbeskedet och visade målet åter till Skatterättsnämnden för ny handläggning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Raplåt var med hänsyn till yttrandefriheten inte hot mot tjänsteman

I samband med att en artist tillsammans med andra höll en konsert gjorde polisen ett tillslag där det beslagtogs narkotika från publiken. I en intervju i media någon dag senare uttalade den polis som hade haft ansvar för insatsen bl.a. att arrangören inte borde boka den typen av spelningar. Uttalandet och insatsen, där bl.a. en av artistens datorer hade tagits i beslag, ledde till att artisten reagerade och skrev en raplåt med titeln ”Då ska hon skjutas”. Låten var melodimässigt baserad på en välkänd födelsedagsmelodi. Polisen namngavs i en strof. Låten, som lades ut på Spotify, handlade i övrigt om annat. Artisten åtalades med hänsyn till innehållet i låten för hot mot tjänsteman riktat mot polisen.

Artisten friades i tingsrätten, men dömdes i hovrätten för hot mot tjänsteman.

Högsta domstolen konstaterar, med hänvisning till regeringsformen och Europakonventionen, att yttrandefrihetsintresset måste tillåtas få ett stort spelrum. Domstolen poängterar att texter och musik som framförs i kulturella sammanhang måste få tillåtas vara provokativa, utmanande och provocerande, särskilt om de kan ses som inlägg i en pågående samhällsdebatt, satiriska utryck eller polemiska svar på upplevda orättvisor.

Samtidigt pekar Högsta domstolen på att en gräns passeras när det som yttras eller framförs utgör ett hot om våld. Och det gäller även yttranden som fälls inom ramen för exempelvis en politisk debatt eller i ett kulturellt sammanhang. Den grundlagsfästa yttrandefriheten och skyddet för yttrandefriheten i Europakonventionen lägger då inga hinder i vägen för ett straffrättsligt ansvar.

De yttrandefrihetsrättsliga aspekterna kan emellertid medföra att vad som enligt ordalagen kan uppfattas som ett hot om våld i stället anses som ett tillåtet – om än tillspetsat, provocerande eller polemiskt – inlägg. Det avgörande är enligt Högsta domstolen om det påstådda hotet framstår som allvarligt menat i det sammanhang och i den form i vilket det framförs.

Högsta domstolen bedömer att omständigheterna i detta fall, i det sammanhang och i den form som det uttrycks, inte innebär att yttrandena om polisen i raplåten ska bedömas som ett allvarligt menat hot om våld. Artisten frikänns därför från brott.

Två ledamöter är skiljaktiga och gör en annan bedömning av förhållandena i det aktuella fallet. De anser att artisten ska dömas för hot mot tjänsteman.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ett avgörande om partsställningen i ett arrendeavtal efter villkorad överlåtelse av den fastighet där arrendet är beläget

Efter en fastighetsöverlåtelse, men innan köparen hade tillträtt fastigheten, sa säljaren upp ett på fastigheten beläget anläggningsarrende för villkorsändring. Arrendatorn hänsköt frågan till arrendenämnden. Eftersom parterna inte kunde enas begärde arrendatorn uppskov med avträde från arrendet, men gjorde samtidigt gällande att uppsägningen var ogiltig på grund av att säljaren efter

överlåtelsen inte var rätt part att säga upp arrendeavtalet. Uppsägningen skulle i stället ha gjorts av köparen.

 

Arrendenämnden och hovrätten bedömde att säljaren efter överlåtelsen inte hade kvar sin befogenhet att säga upp arrendeavtalet och att uppsägningen därmed var ogiltig. Arrendatorns begäran om uppskov avslogs därför. 

Högsta domstolens majoritet gör en annan bedömning och kommer fram till att det är den dag då köparen tillträder fastigheten som är avgörande för när köparen ersätter säljaren som part i avtalet med arrendatorn och därmed kan utöva de befogenheter som följer med avtalet, bl.a. uppsägning för villkorsändring. Säljarens uppsägning, som gjordes i tiden innan köparens tillträde, var därför giltig och arrendatorn medges begärt uppskov med avträde från arrendet. 

Två ledamöter var skiljaktiga och gjorde motsvarande bedömning som arrendenämnden och hovrätten.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Formkravet för förhandsavtal att upplåta bostadsrätt

Enligt lagen ska ett förhandsavtal upprättas skriftligen och ange parternas namn, den lägenhet som avses bli upplåten med bostadsrätt, beräknad tidpunkt för upplåtelsen, de beräknade avgifterna för bostadsrätten och, i förekommande fall, belopp som lämnas i förskott. Om något av dessa formkrav inte är uppfyllt är avtalet inte giltigt och förhandstecknarna har rätt att få tillbaka förskottet.

I parternas avtal från september 2017 hade som ”Preliminär tid för upplåtelse” angetts ett intervall från kvartal 2, 2019 till kvartal 3, 2019. Frågan i Högsta domstolen var om förhandsavtalet var ogiltigt på den grunden att det inte uppfyller lagens formkrav om hur beräknad tidpunkt för upplåtelsen ska anges.

–  Ibland ingås förhandsavtal mycket lång tid före tillträdet av bostadsrättslägenheten, ofta innan byggnation har påbörjats. Detta kan medföra problem för förhandstecknarna på olika sätt. Men det nu prövade målet gällde förhandsavtalets giltighet med hänsyn till formkravet, säger Svante O. Johansson, domare i Högsta domstolen.

Tidigare har Högsta domstolen prövat formkrav beträffande bl.a. frågor om priset angetts tillräckligt specifikt. Domstolen har då varit försiktig med att ogiltigförklara avtal på grund av formfel. Formkravet har i stället ansetts uppfyllt om avtalets ordalydelse på ett tillräckligt tydligt sätt och utan större svårighet ger ledning för att fastställa vad som gäller beträffande det aktuella avtalsvillkoret.

I detta fall anser Högsta domstolen att avtalet uppfyller det formkrav som lagen ställer på den beräknade tidpunkten för upplåtelsen även om den anges som ett intervall. Avtalet är därför inte ogiltigt och förhandstecknarna kan inte få tillbaka vad de har betalat i förskott.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

En hälftenägare av en bostadsrätt fick rätt mot den andre hälftenägarens borgenärer

En person sålde halva sin bostadsrätt till sin sambo. Bostadsrätten var då pantsatt som säkerhet för överlåtarens lån hos banken, men överlåtelsen medförde ingen förändring av låneavtalet. Sedan bostadsrätten sålts vid en exekutiv auktion uppstod tvist om hur köpeskillingen skulle fördelas mellan den sambo som hade förvärvat halva bostadsrätten och den andre sambons borgenärer. 

Med stöd av en bestämmelse i utsökningsbalken hade hela bostadsrätten sålts, fastän det enbart var den skuldsatte sambons halva bostadsrätt som var utmätt för betalning av skulderna. Tvisten gällde huruvida pantsättningen av bostadsrätten skulle medföra att banken skulle få betalt för sin fordran ur hela köpeskillingen och det som återstod först därefter skulle fördelas med hälften till utmätningsborgenärerna och hälften till den sambo vars andel i bostadsrätten också hade sålts. 

Högsta domstolen slår fast att den sambo vars andel inte var utmätt ska tilldelas halva köpeskillingen. Först därefter ska det som återstår fördelas mellan banken och de borgenärer som begärt utmätningen.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om folkbokföring

Fråga om vilken betydelse en tingsrätts beslut att ett barn ska bo hos en av föräldrarna har vid bedömningen av var barnet ska vara folkbokfört. (Mål nr 5981-20, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 3388-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ett rättsfall om bygglov

En fastighetsägare beviljades bygglov för nybyggnad av ett enbostadshus i Kungsbacka kommun. Av planritningarna framgick att det med förhållandevis enkla byggnadsåtgärder skulle gå att skapa två separata och likvärdiga bostadslägenheter i huvudbyggnaden. Enligt detaljplanen får en huvudbyggnad endast innehålla en bostadslägenhet.

 

Bygglovet överklagades av närboende som menade att det var tydligt att avsikten med ansökan var att kringgå detaljplanens bestämmelser om att huvudbyggnaden endast får innehålla en bostadslägenhet.

 

Högsta domstolen konstaterar att en ansökan om bygglov i regel ska bedömas utifrån vad som anges vara den åtgärd som bygglov söks för och det ritningsunderlag som sökanden har gett in. I detta fall hade bygglov sökts för nybyggnad av ett enbostadshus och det framgick av bygglovsritningarna att huvudbyggnaden innehåller endast en bostadslägenhet. Bedömningen av om bygglov skulle beviljas påverkades inte av att det med förhållandevis enkla byggnadsåtgärder skulle gå att i framtiden inrätta ytterligare en bostad i byggnaden utan att detta skulle kräva bygglov.

Huvudbyggnaden ansågs därför förenlig med detaljplanen och därmed avslogs överklagandet av bygglovet.

 

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Vad gäller när en part uppger att ett kompletteringsföreläggande inte har kommit fram?

När en stämningsansökan i tingsrätt har grundläggande brister skickas ett kompletteringsföreläggande. Ett sådant föreläggande behöver vanligen inte delges utan kan skickas med t.ex. lösbrev eller via e-post. Anledningen till att delgivning inte behöver ske är att parten normalt kan återkomma med en ny stämningsansökan. Om det finns risk för att parten inte kan återkomma med en ny ansökan bör kompletteringsföreläggandet av rättssäkerhetsskäl delges. Så kan vara fallet exempelvis om en i lag angiven tidsfrist för att ansöka om stämning snart löper ut.

 

Om en part gör gällande att ett kompletteringsföreläggande inte har kommit henne eller honom till handa är det en fråga om parten har haft laga förfall, dvs. giltig ursäkt, för att inte svara på föreläggandet. Utgångspunkten är att den som påstår laga förfall har bevisbördan för påståendet. När det gäller mål som avgörs på handlingarna och där parterna inte i förväg har fått veta när målet ska avgöras gäller dock enligt rättspraxis att redan ett påstående om att domen eller beslutet inte har kommit parten till handa ska godtas, om inte omständigheterna talar emot det.

 

Högsta domstolen slår i avgörandet fast att när ett kompletteringsföreläggande inte behöver delges krävs det mer än ett påstående om att föreläggandet inte har kommit parten till handa för att laga förfall ska anses föreligga. Däremot ska man se annorlunda på sådana kompletteringsförelägganden som av rättssäkerhetsskäl bör delges. I en sådan situation ska en uppgift om att kompletteringsföreläggandet inte har kommit parten till handa godtas, om inte omständigheterna talar emot påståendet.

 

Målet var inte sådant att det hade funnits anledning att delge kompletteringsföreläggandet. Det var alltså inte tillräckligt med ett påstående om att kompletteringsföreläggandet inte hade kommit fram. Tingsrättens avvisningsbeslut ändras därför inte.

 

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Försäkringsersättning minskas till hälften

Enligt lag kan den ersättning som en försäkringstagare är berättigad till sättas ned eller helt falla bort, om försäkringstagaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter vid skaderegleringen och uppgifterna är av betydelse för vilken ersättning som han eller hon är berättigad till.

Målet i Högsta domstolen gällde försäkringsersättning efter en bilbrand. Vid skaderegleringen hade bilägaren uppsåtligen lämnat vissa oriktiga uppgifter. Uppgifterna skulle, om försäkringsbolaget hade godtagit dem, ha medfört att försäkringsersättning betalades med 190 000 kr i stället för rätteligen 150 000 kr. Försäkringsbolaget avböjde att betala ut någon ersättning alls.

Högsta domstolen kom fram till att ersättningen borde minskas till hälften av det belopp som försäkringstagaren annars skulle ha haft rätt till, dvs. till 75 000 kr. I domen görs principiella uttalanden om hur stor minskning av en försäkringsersättning som oriktiga uppgifter bör föranleda.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen