Kategoriarkiv: Övrigt

Dom i mål om stöd vid korttidsarbete

Högsta förvaltningsdomstolen har förklarat att jämförelsemånaden enligt lagen om stöd vid korttidsarbete är den kalendermånad som infaller tre månader före den kalendermånad då Tillväxtverket fattat beslut om godkännande av en arbetsgivare för stöd.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Sabotage mot blåljusverksamhet

Brottet sabotage mot blåljusverksamhet infördes den 1 januari 2020. Det skedde mot bakgrund av det uppmärksammade problemet med att det i vissa områden förekommit återkommande angrepp mot polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård.

Högsta domstolen konstaterar att det för att en gärning ska bedömas som sabotage mot blåljusverksamhet krävs att den har varit ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet. Vissa sorters angrepp mot personal eller egendom, t.ex. stenkastning mot blåljuspersonal eller deras fordon, når regelmässigt upp till den nivån. I andra fall beror straffbarheten bland annat på vilken typ av verksamhet det är som har angripits eller störts och under vilka omständigheter det har skett.

I det ena fallet kommer Högsta domstolen fram till att det inte finns förutsättningar att döma för brottet. Det rörde sig om en situation där en person som själv var föremål för ett ingripande i samband med en poliskontroll vägrade att följa polisens instruktioner och uppträdde aggressivt.

I det andra fallet kommer domstolen till motsatt slutsats. Det gällde en person som med en lastbil försökte hindra en polisbil under pågående utryckning. Han döms för två fall av sabotage mot blåljusverksamhet. Påföljden bestäms till fängelse i fyra månader.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Byggsanktionsavgift fick betalas när hissar användes utan tillstånd

En bostadsrättsförening i Billdal utanför Göteborg ansvarade för tre hissar. Vid en besiktning anmärktes att hissarna inte uppfyllde säkerhetskraven och att de därför inte fick användas. Trots detta fortsatte användningen av hissarna ett antal månader. Strax innan byggnadsnämnden skulle sammanträda för att ta ställning till om bostadsrättsföreningen skulle betala en byggsanktionsavgift för överträdelsen gav föreningen in ett protokoll med godkänd besiktning av hissarna. Nämnden beslutade ändå att avgiften skulle betalas, med över 250 000 kr.

Enligt plan- och bygglagen ska någon byggsanktionsavgift inte betalas om överträdelsen rättas innan byggnadsnämnden sammanträder om avgiften.

Högsta domstolen konstaterar att möjligheten till rättelse i och för sig är generellt utformad i lagen men att rättelse inte kan anses ha skett i en situation som denna. Domstolen beaktar bl.a. regleringens grundläggande syfte att skydda människors säkerhet.

Den otillåtna användningen av hissarna kunde alltså inte rättas genom att protokollet från den senare utförda och godkända besiktningen gavs in. Bostadsrättsföreningen ska därför betala byggsanktionsavgiften.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Fastställelsetalan om vårdnaden kan föras mot socialnämnden

En pojke föddes genom ett surrogatarrangemang i Kalifornien. En amerikansk domstol förklarade att den nu aktuella kvinnan var barnets förälder. Högsta domstolen har i ett tidigare avgörande konstaterat att det beslutet gäller här i Sverige.

Detta mål rör vårdnaden. Socialnämnden i Danderyd menade att det inte med moderskapet följer att kvinnan också är barnets vårdnadshavare. Kvinnan väckte därför talan mot socialnämnden enligt allmänna regler i rättegångsbalken och begärde att det skulle fastställas att hon är barnets vårdnadshavare. Nämnden ansåg att den inte kunde vara part i tvisten och att kvinnans talan därför skulle avvisas.

Frågan var om en sådan talan kan föras. Högsta domstolen konstaterade att det finns en omfattande reglering för frågor om vårdnaden i föräldrabalken men att ingen av bestämmelserna där tar hand om situationen. Enligt domstolen fick man i detta fall därför tillämpa de allmänna reglerna i rättegångsbalken om s.k. fastställelsetalan. Eftersom modern inte är gift med pojkens far, bedömdes socialnämnden ha närmast intresse i vårdnadsfrågan.

Slutsatsen var att kvinnans talan kan tas upp. Rättegången fortsätter nu i Attunda tingsrätt.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ett aktiebolag har ansetts inte ha rätt till skadestånd av en person som inte betalat för tecknade och tilldelade aktier

I målet hade en person tecknat aktier i en nyemission och styrelsen för aktiebolaget beslutat att tilldela personen aktierna. Tecknaren betalade emellertid inte för aktierna. Styrelsen förklarade därför aktierna förverkade. Nyemissionen registrerades därefter och de aktier som tecknats blev i och med detta ogiltiga. Bolaget valde då att kräva skadestånd av tecknaren med ett belopp som motsvarade teckningsåtagandet.

Högsta domstolen konstaterar i avgörandet att en rätt till viss schablonersättning hade funnits i 1975 års aktiebolagslag. Någon motsvarande reglering finns inte i den nuvarande aktiebolagslagen från 2005. De skäl som anfördes för att regeln slopades var dels att schablonregeln aldrig hade tillämpats, dels att regeln antogs inte ha någon egentlig effekt på tecknares betalningsvilja. Den nuvarande regleringen om bolagets handlingsalternativ vid tecknarens uteblivna betalning ska enligt domstolen anses uttömmande reglera konsekvenserna för den som tecknat och tilldelats aktier men sedan inte betalar för dem. En sådan tolkning ligger också i linje med synsättet att aktieteckning är att se som en särskild i aktiebolagslagen reglerad rättshandling.

Slutsatsen är därför att det inte finns någon rätt till skadestånd för aktiebolaget när aktier vid nyemission har förverkats och blivit ogiltiga på grund av aktietecknarens uteblivna betalning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Erik Nymansson har valts till ny chefsjustitieombudsman

Erik Nymansson är sedan elva år tillbaka justitieråd i HFD. Dessförinnan var han expeditions- och rättschef i Finansdepartementet.

Han efterträder nuvarande chefs-JO Elisabeth Rynning som även hon har en bakgrund från Högsta förvaltningsdomstolen.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Deldom i mål om byte av efternamn samt ersättning för rättegångskostnader

Målet gäller en person som är född och uppvuxen i Frankrike och fransk medborgare, men folkbokförd i Sverige och är även svensk medborgare. Personen har i Frankrike fått byta efternamn till Montclair och det nya efternamnet har införts i den franska folkbokföringen. Därefter ansökte personen hos Skatteverket om att få byta efternamn till Montclair även i Sverige.

En person får byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn under förutsättning bl.a. att det inte kan förväxlas med ett efternamn som någon annan bär eller någon annans skyddade näringskänne-tecken. Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda får personen byta sitt efternamn endast om det finns särskilda skäl.

Skatteverket beslutade att avslå personens ansökan då namnet Montclair kunde förväxlas med ett befintligt företagsnamn och det inte framkommit några särskilda skäl för att ansökningen skulle bifallas.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i målet att det förelåg hinder för att bifalla personens ansökan om namnbyte och att personen endast kunde få byta till efternamnet Montclair om det fanns särskilda skäl.

Personen hade dock anfört att om namnbytet inte skulle godkännas skulle detta medföra svårigheter vid när betyg eller liknande handlingar skulle användas samt att det kunde uppstå problem avseende både resehandlingar och försäkringar vid resor. Högsta förvaltningsdomstolen fann att de beskrivna svårigheterna var sådana som i EU-domstolens praxis typiskt sett hade ansetts kunna utgöra hinder för en unionsmedborgares fria rörlighet och det fanns ingen anledning att ifrågasätta att svårigheterna kunde uppstå i praktiken. Detta innebar att Skatteverkets beslut att inte bevilja namnbytet innebar en konkret risk för att personens fria rörlighet begränsas. Sådana begränsningar kan vara godtagbara men endast om de är proportionerliga, dvs att de intressen som står mot varandra avvägts på ett rimligt sätt.

Skatteverket hade som skäl för sin inställning – förutom att namnet kunde förväxlas – anfört att personen själv hade valt att byta efternamn i Frankrike. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det av EU-domstolens praxis framgår att en begränsning av den fria rörligheten inte kan motiveras enbart med hänvisning till att en person frivilligt valt att ändra sitt namn i en annan medlemsstat utan att de bakomliggande motiven till namnbytet måste beaktas. Vid den helhetsbedömning som skulle göras fann Högsta förvaltningsdomstolen – mot bakgrund av EU-domstolens praxis i närliggande fall – att personens intresse av att få byta efternamn vägde tyngre än skälen däremot och det förelåg särskilda skäl för att personen skulle få byta sitt efternamn till Montclair.

I målet hade personen yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att frågan om rätt till ersättning för rättegångskostnader var, till skillnad från namnfrågan, av sådan karaktär att den bör behandlas av Högsta förvaltningsdomstolen i dess helhet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om offentlig upphandling

En leverantör som anser sig ha lidit skada eller kunna komma att lida skada vid en offentlig upphandling har rätt att ansöka hos förvaltningsdomstol om överprövning av upphandlingen.

Socialstyrelsen har genomfört en offentlig upphandling av ramavtal för bl.a. forskningsrelaterade tjänster inom katastrofmedicin. Umeå universitet lämnade anbud. Socialstyrelsen beslutade dock att uppdragen skulle tilldelas andra anbudsgivare. Umeå universitet ansökte om överprövning hos förvaltningsrätten som avvisade ansökan med hänvisning till att universitetet saknade talerätt. Kammarrätten ansåg att universitet hade talerätt och visade målet åter till förvaltningsrätten för prövning i sak.

I målet konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen inledningsvis att det upphandlingsrättsliga regelverket är tillämpligt på den aktuella upphandlingen. Vidare är Umeå universitet en leverantör på den aktuella marknaden och har som utgångspunkt samma rätt som andra leverantörer att ansöka om överprövning av upphandlingar som genomförs på denna marknad.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar därefter att Socialstyrelsen och Umeå universitet är statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen. De ingår alltså i en och samma juridiska person, staten, och kan inte ingå civilrättsligt bindande avtal med varandra. Av EU-domstolens praxis framgår att det upphandlingsrättsliga regelverket är tillämpligt endast med avseende på avtal som ingås mellan en upphandlande myndighet och en från den myndigheten fristående fysisk eller juridisk person. Det upphandlingsrättsliga regelverket är således inte tillämpligt på en anskaffning mellan Socialstyrelsen och Umeå universitet.

En förutsättning även för talerätten är att leverantören har eller har haft ett intresse av att ingå avtal i den aktuella upphandlingen. I detta ligger att upphandlingsförfarandet ska kunna resultera i ett avtal som är rättsligt bindande mellan den upphandlande myndigheten och leverantören. Detta är inte möjligt när den upphandlande myndigheten och leverantören ingår i samma juridiska person. Universitetet saknar därmed talerätt. Högsta förvaltningsdomstolen fastställer därför förvaltningsrättens avvisningsbeslut.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om avgift för marknadskontroll enligt radioutrustningslagen

Post- och telestyrelsen (PTS) är marknadskontrollmyndighet enligt radioutrustningslagen (2016:392) och ska bedriva marknadskontroll av utrustning som omfattas av lagen. Radioutrustningslagen omfattar inte all radioutrustning utan viss sådan utrustning omfattas av annan reglering och är därmed undantagen från PTS marknadskontroll. I en uppräkning 2 § i lagen anges vad lagen inte omfattar. Ett slags utrustning som anges där är sådan utrustning som omfattas av EU:s s.k. marindirektiv.

Finansieringen av PTS marknadskontroll sker genom avgifter. För att täcka kostnaderna ska, enligt 15 § radioutrustningslagen, bl.a. den som har tillstånd att använda radiosändare enligt 3 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation betala en avgift. PTS tillämpar regleringen på så sätt att en s.k. marknadskontrollavgift tas ut för varje beviljat tillstånd att använda radiosändare.

I målet var fråga om en person som hade tillstånd att använda radiosändare ombord på ett fartyg. Utrustningen omfattades inte av radioutrustningslagen utan av marindirektivet. Frågan i målet var om den som har tillstånd att använda radiosändare är skyldig att betala en avgift för marknadskontroll enligt radioutrustningslagen även om den utrustning som används inte omfattas av den lagen.

Högsta förvaltningsdomstolen besvarade frågan jakande. Bedömningen gjordes mot bakgrund av att bestämmelsen i 15 § radioutrustningslagen inte begränsar avgiftsskyldigheten till utrustning som omfattas av lagen samt att bestämmelserna i 15 § respektive 2 § i lagen riktar sig till olika mottagare. Den som har tillstånd att använda radiosändare enligt lagen om elektronisk kommunikation är därmed skyldig att betala en avgift för marknadskontroll oberoende av om den utrustning som används omfattas av radioutrustningslagen eller inte.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om inkomstskatt och skattetillägg m.m.

Fråga om under vilka förutsättningar anskaffningsvärdet för ett inventarium som har förvärvats till marknadsvärde från ett företag som står den skattskyldige nära kan jämkas enligt 18 kap. 11 § inkomstskattelagen (1999:1229). (Mål nr 5264-5269-20, Kammarrätten i Stockholms mål nr 4227–4231-19 och 1549-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ingen rätt att föra talan om äktenskapsskillnad

Tingsrätten och hovrätten ansåg att mannen inte bevisat att han var gift och avvisade mannens talan med hänvisning till att han saknade talerätt.

Högsta domstolen konstaterar att det visserligen ofta saknas anledning för en domstol att ifrågasätta att en kärande som för talan om äktenskapsskillnad är gift med svaranden, och därigenom har talerätt. Trots detta är det viktigt att det utreds om det föreligger ett giltigt äktenskap, bl.a.därför att domen ska kunna erkännas i andra länder.

Domstolen har mot denna bakgrund en egen skyldighet att utreda frågan. Av samma skäl ska det vara utrett att det föreligger ett giltigt äktenskap för att käranden ska ha talerätt. När det saknas uppgifter i folkbokföringen som kan läggas till grund för bedömningen innebär detta att det normalt måste finnas dokumentation som ger stöd för att käranden är gift med svaranden. Samstämmiga och trovärdiga uppgifter om äktenskapet från parterna eller annan tillförlitlig utredning kan också godtas.

I det här fallet fanns inte någon utredning av detta slag. Det fanns inte heller några rimliga utredningsåtgärder som domstolen hade kunnat vidta för att bringa klarhet i frågan om äktenskap. Då det alltså inte var utrett att mannen hade talerätt var det korrekt av tingsrätten att avvisa mannens talan.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ogillande dom avseende ytterligare betalningsskyldighet hindrar ny talan om fel på det utförda arbetet

Två privatpersoner anlitade ett företag för att utföra arbete på deras fastighet. Betalning skedde löpande. När beställarna hade betalat knappt två och en halv miljon kr ville de inte betala mer. Företaget väckte talan och begärde ytterligare betalt med omkring en miljon kr. Beställarna bestred kravet och framförde flera skäl till att de inte skulle behöva betala mer, bl.a. att priset var oskäligt och att det var fel på det utförda arbetet. Företagets talan ogillades därför att domstolen ansåg att det inte var bevisat att skäligt pris uppgick till mer än vad beställarna redan hade betalat. Domen fick laga kraft.

Beställarna väckte därefter talan mot företaget och begärde att få tillbaka en del av vad de hade betalat. Grunden för talan var att det var fel på arbetet. Tingsrätten ansåg att den tidigare domens rättskraft hindrade den nya talan och avvisade den. Hovrätten hade motsatt uppfattning och återförvisade målet till tingsrätten.

Högsta domstolen uttalar att även när den första domen medför att en talan om betalningsskyldighet ogillas, så avser domen betalningsskyldigheten som helhet. Den frågan är i rättskraftshänseende odelbar. Det innebär att svaranden genom domen blir förhindrad att väcka en ny talan med yrkande om prisavdrag eller ersättning för avhjälpandekostnad upp till det avtalade priset. Det saknar betydelse om svaranden i den första rättegången har framställt någon invändning av detta slag eller inte och huruvida den frågan uttryckligen prövats i den första domen. Svarandens möjlighet att skydda sina intressen består i att han eller hon kan väcka genkäromål i den första rättegången och begära att få tillbaka betalda belopp. Mot denna bakgrund avvisar Högsta domstolen beställarnas talan.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om gravrätt enligt begravningslagen

Fråga om under vilka förutsättningar fler personer än den först antecknade gravrättsinnehavaren kan antecknas som gravrättsinnehavare till en grav. (Mål nr 755-21, Kammarrätten i Stockholms mål nr 4361-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om gravrätt enligt begravningslagen

Fråga om under vilka förutsättningar fler än den först antecknade gravrättsinnehavaren kan antecknas som gravrättsinnehavare till en grav. (Mål nr 2667-21, Kammarrätten i Sundsvalls mål nr 1677-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om inkomstskatt

Beskattning ska ske på grundval av rättshandlingars verkliga innebörd oavsett hur de har betecknats. Även om den verkliga innebörden av en rättshandling inte är en annan än den som den ger uttryck för ska beskattningsunderlaget ändå med stöd av skatteflyktslagen under vissa förutsättningar fastställas utan hänsyn till rättshandlingen. En förutsättning är om en beskattning på grundval av förfarandet skulle strida mot lagstiftningens syfte.

Ett företag som går med underskott får spara underskottet och dra av det mot inkomster som uppkommer senare år. För att förhindra handel med underskottsföretag finns regler som begränsar rätten att utnyttja tidigare års underskott efter en ägarförändring. En sådan regel är den s.k. beloppsspärren som inträder när ett företag förvärvar det bestämmande inflytandet över ett underskottsföretag.

I målen hade ett underskottsföretag först sålt sin verksamhet genom en underprisöverlåtelse till ett dotterbolag. Därefter sålde företaget aktierna i dotterbolaget till sitt moderbolag. Genom aktieförsäljningen ersattes tillgången i form av aktier i dotterbolaget av en fordran på moderbolaget. Högsta förvaltningsdomstolen har i målen prövat hur utgiften för att förvärva det bestämmande inflytandet över underskottsföretaget ska bestämmas när företaget bara har en tillgång som består av en fordran på säljaren.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det inte finns stöd för slutsatsen att den verkliga innebörden av de aktuella rättshandlingarna är en annan än vad de ger uttryck för. Skatteflyktslagen var inte heller tillämplig på förfarandet. När det gäller skatteflyktslagen hänvisar Högsta förvaltningsdomstolen till att det genom 1993 års lagstiftning om underskottsavdrag avskaffades en särskild bestämmelse som träffade skalbolagen utan att ersättas av någon annan särskild begränsningsregel för sådana bolag och att lagstiftaren genom lagstiftning 2009 uttryckligen reglerat en situation då utgiften för att förvärva det bestämmande inflytandet över ett s.k. skalbolag ska minskas. Den nu aktuella situationen, att ett förvärv sker genom att köparen övertar säljarens skuld till det förvärvade ­bolaget, är inte ovanlig och kan inte ha varit okänd för lag­stiftaren. Avsikten kan därmed inte ha varit att begränsa skalbolagens rätt till underskottsavdrag i den aktuella situationen.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om sjukpenninggrundande inkomst

Den sjukpenninggrundande inkomsten fastställs som huvudregel utifrån den försäkrades förväntade årsinkomst, vilken i sin tur beräknas utifrån det arbete som den försäkrade har vid den aktuella tidpunkten. Försäkringskassan ska ändra den sjukpenninggrundande inkomsten när den försäkrades inkomstförhållanden har ändrats. Den som minskar sin inkomst får i regel sänkt sjukpenninggrundande inkomst. Det finns dock situationer när den försäkrade får behålla sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst, s.k. SGI-skydd. SGI-skydd gäller inte när livränta har beviljats. Syftet med detta är att sjukpenning och livränta inte ska lämnas för samma inkomstförlust.

I målet uppkom frågan hur den sjukpenninggrundande inkomsten skulle beräknas när en försäkrad beviljas livränta och samtidigt bedöms ha en kvarvarande förvärvsförmåga, men inte har ett arbete att återgå till efter sjukperioden.

Förvaltningsrätten fann att den sjukpenninggrundande inkomsten då kunde bestämmas utifrån den uppskattning som Försäkringskassan hade gjort i livränteärendet av vilken inkomst som den försäkrade skulle kunna få efter arbetsskadan.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att den försäkrade vid den aktuella tidpunkten inte hade något arbete som han kunde gå tillbaka till och att det således inte fanns någon faktisk inkomst att grunda beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten på. Vidare att den försäkrade till följd av regleringens utformning förlorade rätten till SGI-skydd på grund av beslutet om livränta, trots att livräntan i detta fall endast skulle kompensera för en del av den tidigare arbetsinkomsten. Alternativet till den lösning som förvaltningsrätten stannat för var därmed att fastställa den sjukpenninggrundande inkomsten till noll kr. En sådan tillämpning framstod som orimlig och var knappast avsedd. Mot den bakgrunden, och då förvaltningsrättens tillämpning var förenlig med ordalydelsen i regelverket, ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att den sjukpenninggrundande inkomsten i ett fall som det aktuella kunde bestämmas på det sätt som förvaltningsrätten hade gjort.

Ett justitieråd var av skiljaktig mening och ansåg att lagstiftningen inte gav utrymme för att bestämma den sjukpenninggrundande inkomsten på sådant sätt.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om ändring av föreskrift i stiftelseförordnande

För att ändra en stiftelses ändamål krävs tillstånd av Kammarkollegiet. Tillstånd till ändring får ges bl.a. om det finns synnerliga skäl.

Stiftelsen Kalmar Läns Museum är ett länsmuseum som drivs i stiftelseform. Verksamheten är enligt ändamålet i stiftelseförordnandet begränsad till Kalmar län. Stiftelsen ansökte om att få ändra ändamålet för att kunna konkurrera om uppdrag inom vissa verksamhetsområden även utanför det egna länet. Stiftelsen anförde som skäl för ändringen att länsmuseerna vid stiftelsens bildande i praktiken hade monopol på uppdrag inom de aktuella områdena inom sina respektive län men att de på grund av samhällsutvecklingen numera är konkurrensutsatta. Om stiftelsen inte kan konkurrera om uppdrag utanför länet måste uppdragsverksamheten i princip läggas ned vilket skulle innebära ett betydande intäktsbortfall.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att förutsättningarna för stiftelsens verksamhet i hög grad har förändrats. Stiftelsen utestängs från uppdragen utanför det egna länet samtidigt som den inom länet måste konkurrera med aktörer som inte är begränsade till att hålla sig inom geografiskt avgränsade områden. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening får den förändrade situationen anses negativt påverka stiftelsens möjligheter att över huvud taget kunna bedriva uppdrags­verksamhet och därmed att fullt ut kunna följa sitt ändamål. Det finns därför synnerliga skäl för att ändra stiftelsens ändamålsföreskrifter. Högsta förvaltningsdomstolen bifaller därmed stiftelsens överklagande.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om ändring av föreskrift i stiftelseförordnande

För att ändra en stiftelses ändamål krävs tillstånd av Kammarkollegiet. Tillstånd till ändring får ges bl.a. om det finns synnerliga skäl.

Den fråga som Högsta förvaltningsdomstolen hade att ta ställning till var om ett behov som någon annan än stiftelsen har kan utgöra synnerliga skäl för ändring av ändamålet.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att varken den aktuella lagtexten eller dess förarbeten ger någon omedelbar vägledning i denna fråga. Frågan måste därför avgöras utifrån lagstiftningens övergripande syften och de principer som den vilar på.

Ett grundläggande krav för att en stiftelse ska föreligga är att viss egendom enligt ett stiftelse­förordnande avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Att tillåta att någon annans behov läggs till grund för att ändra en stiftelses ändamål skulle enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening urholka kravet på varaktighet.

Vidare får bestämmelsen om ändring på grund av synnerliga skäl, mot bakgrund av hur övriga bestämmelser om ändring av ändamål är utformade, anses avse omständigheter som är hänförliga till stiftelsens förmåga att fullfölja ändamålet eller att tillgodose detta. Bestämmelsen får alltså förstås så att synnerliga skäl för ändring av ändamål kan finnas när det på grund av olika omständigheter hänförliga till stiftelsens behov eller verksamhet framstår som orimligt att behålla ändamålet oförändrat.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening saknas det således stöd för att ändra en stiftelses ändamålsföreskrifter med hänvisning till behov som någon annan än stiftelsen har. Högsta förvaltningsdomstolen avslår därför stiftelsens överklagande.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Utbetalning till aktieägare var inte penninglån i aktiebolagslagens bemärkelse

Huvudägaren ägde 95 procent av aktierna i bolaget. Utbetalningen hade föregåtts av kontakter mellan honom och bolagets ekonomichef. Det fattades inte något beslut om vinstutdelning och det förekom inte heller något samråd med den andre aktieägaren i bolaget. Stämmobeslut om utdelning kom till stånd först nio månader senare.

 

Högsta domstolen framhåller att begreppet penninglån bör tolkas med viss restriktivitet, eftersom låneförbudet är straffrättsligt sanktionerat. En transaktion måste, för att falla in under låneförbudet, ha grunddragen hos det som enligt allmänt juridiskt språkbruk utgör en försträckning av betalningsmedel.

 

Domstolen fann att den aktuella utbetalningen inte utgjorde en laglig vinstutdelning. Omständigheterna gav emellertid inte heller något mer betydande stöd för att den var avsedd som ett lån. I stället framstod den som ett förskott på en vinstutdelning, avsedd att formaliseras senare. Ett sådant förskott kan – om det inte finns tillräckligt underlag för att bedöma om utdelning kommer att kunna ske – utgöra ett förtäckt penninglån. I detta fall fanns det emellertid utredning som tydde på att bolaget under första halvåret 2016 skulle ha kunnat besluta om utdelning med ett belopp som motsvarade det utbetalade beloppet. Utbetalningen kunde därför inte ses som ett lån.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen