Beslut i mål om rättsprövning

Regeringen har möjlighet att i vissa fall besluta att påföljden för ett brott som dömts ut i ett annat land får verkställas i Sverige. En svensk medborgare, som avtjänade ett fängelsestraff om knappt 37 år i Thailand, ansökte hos regeringen om att få bli överförd till Sverige för att avtjäna den återstående delen av straffet här. Regeringen beslutade att det thailändska fängelsestraffet fick verkställas i Sverige och att straffet skulle anpassas så att det motsvarade 18 års fängelse.

Efter att verkställighet hade påbörjats i Sverige ansökte den intagne om att regeringen skulle sätta ned straffets längd ytterligare. Regeringen avslog ansökan. Som skäl angavs att verkställighet i Sverige får äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag kunnat följa på brottet samt att överföringen innebar en klar förmildring av det straff som dömts ut i Thailand. I ansökan om rättsprövning yrkades bl.a. att regeringens beslut skulle upphävas.

För att regeringens beslut ska kunna bli föremål för rättsprövning krävs att det innefattar en prövning av sökandens civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, EKMR.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens uppfattning gav avtalet med Thailand om överföring av straffverkställig­het och aktuella bestämmelser i svensk lag regeringen en diskretionär rätt att avgöra om verkställigheten skulle föras över till Sverige. Vidare kunde regeringen välja att anpassa den thailändska påföljden till svenska förhållanden men hade ingen skyldighet att göra det. En annan sak var att det vid en sådan anpassning ställs upp vissa begränsningar som innebär att verkställigheten i Sverige inte får ske på ett sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den som dömts ut i Thailand. I det aktuella fallet var den anpassade påföljden inte strängare utan mildare än den som hade dömts ut i Thailand. Det fanns således inte någon på nationell rätt grundad rättighet att få den thailändska påföljden ytterligare anpassad. Regeringens beslut innefattade därmed inte en prövning av sökandens civila rättigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i EKMR. Det saknades därför förutsättningar för rättsprövning varför ansökan avvisades.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.