Dom i mål om assistansersättning

En person som på grund av stora och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med de s.k. grundläggande behoven kan från kommunen få biträde av en personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans. Om hjälpbehovet avseende de grundläggande behoven i genomsnitt uppgår till mer än 20 timmar i veckan kan Försäkringskassan bevilja assistansersättning för kostnaderna för personlig assistans. Vid mer omfattande behov av assistans övertar alltså staten kostnadsansvaret för insatsen.

De grundläggande behoven är – i den i målet tillämpliga lydelsen av LSS – hjälp med personlig hygien, måltider, att klä av och på sig samt att kommunicera med andra. Personer med psykiska funktionsnedsättningar kan dessutom såsom ett grundläggande behov få personlig assistans för ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade”.

I målet har Högsta förvaltningsdomstolen prövat om en psykiskt funktionsnedsatt persons behov av tillsyn samt aktiverings- och motiveringsinsatser ska anses avse ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” och därmed utgöra ett grundläggande behov som kan läggas till grund för bedömningen av om rätt till assistansersättning föreligger.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att de grundläggande behoven är de som uttryckligen räknas upp i 9 a § första stycket LSS, dvs. hjälp med personlig hygien, måltider, att klä av och på sig samt att kommunicera med andra. Vidare, när det gäller personer med psykiska funktionsnedsättningar, att grundläggande behov är dels sådana kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser – dvs. insatser som går utöver allmän vägledning, påminnelser och instruktioner – som syftar till att förmå personen att själv utföra något av de grundläggande behoven, t.ex. att inta en måltid, dels sådan aktiv tillsyn av övervakande karaktär som behövs för att begränsa allvarliga konsekvenser av ett utåtagerande beteende och som har sin grund i den psykiska funktionsnedsättningen. I båda fallen under förutsättning att hjälpen – med hänsyn till den funktionsnedsattes svårigheter att kommunicera – kräver ingående kunskaper om den funktionsnedsatte som person.

Den i målet aktuella personen hade ett omfattande behov av hjälp, stöd och tillsyn. Tillsynen behövdes emellertid främst för att den funktionsnedsatte inte skulle skada sig i samband med epileptiska anfall, inte för att avvärja ett utåtagerande beteende till följd av den psykiska funktionsnedsättningen. Tillsynsbehovet utgjorde därmed inte ett grundläggande behov i den mening uttrycket har i LSS. Vidare ansågs behovet av aktiverings- och motiveringsinsatser inte vara av sådan kvalificerad natur som krävs för att fråga ska vara om ett grundläggande behov.

I och med denna bedömning understeg behovet av personlig assistans för de grundläggande behoven 20 timmar i veckan. Rätt till assistansersättning förelåg därför inte.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.