Dom i mål om assistansersättning

En person som på grund av stora och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med de s.k. grundläggande behoven kan från kommunen få biträde av en personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans. Om hjälpbehovet avseende de grundläggande behoven i genomsnitt uppgår till mer än 20 timmar i veckan kan Försäkringskassan bevilja assistansersättning för kostnaderna för personlig assistans. Vid mer omfattande behov av assistans övertar alltså staten kostnadsansvaret för insatsen.

Rätten till assistansersättning ska omprövas av Försäkringskassan i den utsträckning som denna rätt har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den funktionsnedsatte.

Frågan som uppkom i målet var om det ställs något krav på att minskningen av rätten till assistansersättning måste överstiga en viss nivå för att omprövning ska kunna ske.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att omprövningen är partiell, att det inte är fråga om en fullständig prövning, och att det bara är väsentligt ändrade förhållanden som påverkar rätten till assistansersättning i negativ riktning som kan föranleda omprövning. En grundläggande förutsättning för omprövning är vidare att rätten till assistansersättning har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att varken lagtext eller motivuttalanden ger något stöd för att därutöver ställa upp som en ytterligare förutsättning för omprövning att minskningen tidsmässigt sett måste överstiga någon viss given nivå. Den tidsmässiga omfattningen av minskningen saknar således betydelse för frågan om omprövning ska ske eller inte.

I målet hade Försäkringskassan omprövat ett beslut som gav en person rätt till ett visst antal assistanstimmar med anledning av att personen hade slutat skolan och övergått till daglig verksamhet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att denna omständighet fick anses som väsentligt ändrade förhållanden som var hänförliga till personen. Vidare hade de ändrade förhållandena inneburit en minskning av omfattningen av rätten till assistansersättning.

I och med denna bedömning var förutsättningarna för omprövning uppfyllda. Det var således rätt av Försäkringskassan att ompröva antalet beviljade assistanstimmar.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.