Domar i mål om ersättning till offentligt biträde

Högsta förvaltningsdomstolen har tagit ställning till hur ersättning för tidspillan och utlägg till s.k. distansbiträden i kammarrätten ska beräknas. Domstolen har funnit att ersättning ska utgå enligt schabloniserade modeller.

Ett offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ett biträde som har sin verksamhet långt ifrån den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen har hanterats – ett s.k. distansbiträde – har dock rätt till ersättning för merkostnader som uppstått på grund av avståndet endast om det finns särskilda skäl.

Vad som utgör verksamhet på långt avstånd har prövats både i allmän domstol och i allmän förvaltningsdomstol och i praxis har det etablerats en schabloniserad modell för att bestämma ersättning för tidspillan och utlägg för bl.a. distansbiträden i underrätt. Enligt schablonen ska ersättning för tidsspillan och utlägg utgå med samma belopp som ett offentligt biträde med verksamhet 10 mil från underrätten skulle ha tillerkänts när det är fråga om ett tätbebyggt område och med 20 mil när det är fråga om ett mindre tätbebyggt område, såvida inte det faktiska utlägget är mindre eller tidsspillan kortare.

När gäller kostnader som ett distansbiträde har för resa till hovrättsorten har Högsta domstolen emellertid uttalat att den angivna schablonersättningsregeln inte ska tillämpas. I stället ska distansbiträdet få en schablonmässigt bestämd ersättning för tidsspillan och utlägg som motsvarar avståndet mellan tingsrättsorten och hovrättsorten.

Frågan som Högsta förvaltningsdomstolen nu har tagit ställning till är i vilken utsträckning ett distansbiträde kan få ersättning för tidsspillan och utlägg i kammarrätten.

Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att i mål där avståndet mellan såväl underrätts- och överrättsorten som mellan verksamhet- och överrättsorten är mer än 10 mil i tätbebyggda områden respektive 20 mil i mindre tätbebyggda områden finns det skäl att tillämpa den schablonersättningsregel som kommit till uttryck i Högsta domstolens praxis, dvs. att ersättning medges för kostnader beräknade utifrån avståndet mellan underrättsorten och överrättsorten. När det däremot handlar om mål där avståndet mellan verksamhets- och överrättsorten är mer än 10 mil i tätbebyggda områden respektive 20 mil i mindre tätbebyggda områden, men där avståndet mellan underrätten och överrätten inte är det, ska ersättning i stället beräknas utifrån 10- eller 20 milsschablonen.

Oavsett vilken schablon som tillämpas får inte i något fall ersättningen överstiga biträdets faktiska kostnad.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.