Etikettarkiv: Högsta förvaltningsdomstolen nyheter

Dom i mål om inkomstskatt samt skattetillägg

Skatteverket beslutade vid ordinarie omprövning och genom efterbeskattning att skönsmässigt beskatta en person och påföra skattetillägg för kontantinsättningar som gjorts på dennes bankkonto. Insättningarna hade gjorts vid ett sextiotal tillfällen under 2013–2015 och uppgick till ett sammanlagt belopp om drygt 330 000 kr. Insättningarna beskattades i inkomstslaget näringsverksamhet och utgående mervärdesskatt påfördes.

Den skattskyldige överklagade beslutet och uppgav att insättningarna bl.a. var återbetalningar av lån. Vidare framhöll han att en del av insättningar bestod av pengar han själv lånat i euro av en släkting och förvarat hemma och vid behov växlat till kronor och satt in på sitt bankkonto. Skatteverket motsatte sig bifall till överklagandet och yrkade för egen del i andra hand att insättningarna skulle beskattas i inkomstslaget tjänst. Förvaltningsrätten avslog överklagandet medan kammarrätten biföll det och upphävde Skatteverkets beslut.

Skatteverket överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och yrkade att den skattskyldige skulle beskattas skönsmässigt i inkomstslaget tjänst för insättningarna och att skattetillägg skulle påföras till följd av skönsbeskattningen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att bestämmelsen om skönsbeskattning ska ses mot bakgrund av den skattskyldiges dokumentationsskyldighet. Det är också den skattskyldige som har lättast att visa var de pengar som satts in på dennes konto kommer från. Det är Skatteverket som har bevisbördan för att det finns förutsättningar för såväl skönsbeskattning som efterbeskattning. Eftersom det bara är ett fåtal inkomster som är skattefria, kan kontantinsättningar tyda på att den skattskyldige har haft skattepliktiga inkomster. Så är särskilt fallet om det rör sig om ett stort belopp eller om återkommande insättningar som sammantaget uppgår till ett stort belopp.

Vid bedömningen om insättningar på ett konto är skattepliktiga måste dock den skattskyldiges förklaringar och invändningar beaktas. Enbart ett påstående från den skattskyldige om att de pengar som satts in på dennes konto avser t.ex. ett lån eller en gåva räcker som regel inte, utan normalt bör krävas att transaktionen kan verifieras genom låneavtal, kvittenser, kontoutdrag eller annat underlag så att pengarna tydligt kan följas. Bevisvärdet av t.ex. ett intyg som utfärdats av en person som är närstående till den skattskyldige får som regel bedömas som lågt. Högsta förvaltningsdomstolen fann att det av Skatteverkets utredning klart framgick att den skattskyldige haft skattepliktiga inkomster utöver vad som hade redovisats i deklarationerna. Det fanns därmed sådana brister i deklarationerna och i underlagen för dem att förutsättningar för såväl skönsbeskattning som efterbeskattning förelåg. Det saknades anledning att bestämma inkomsterna till lägre belopp än vad som motsvarade kontantinsättningarna.

För att skönsbeskattning ska ske i inkomstslaget tjänst är det inte nödvändigt att Skatteverket har kunnat identifiera ett anställnings- eller uppdragsförhållande eller någon särskild prestation som inkomsten utgör ersättning för. Högsta förvaltningsdomstolen delade Skatteverkets bedömning att beskattning skulle ske i tjänst.

I målen var det även fråga om att skattetillägget för ett av åren blev högre med anledning av Högsta förvaltningsdomstolens dom än vad Skatteverket beslutat i och med att inkomsten beskattades som tjänst i stället för som näringsverksamhet. Däremot blev det totala uttaget av skatt och skattetillägg inte högre. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det högre skattetillägget för ett av åren enbart var en följd av bytet av inkomstslag.

Högsta förvaltningsdomstolen biföll därför Skatteverkets överklagande.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om förhandsbesked om mervärdesskatt

Omsättning av en tjänst är som huvudregel mervärdesskattepliktig. Uthyrning av fastighet undantas emellertid från skatteplikt. Undantaget omfattar dock inte rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet. Sådan uthyrning är alltså skattepliktig.

Målet gällde ett bolag som hade ingått avtal med Migrationsverket om att tillhandahålla tillfälligt anläggningsboende för asylsökande, s.k. ABT-boende. Avtalstiden var sex månader och därefter löpande i som längst ytterligare drygt tre år.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att bedömningen av om en verksamhet av det aktuella slaget ska anses utgöra skattepliktig rumsuthyrning eller inte bör göras utifrån verksamhetens ändamål och innehåll och att den tid som de boende vistas på anläggningen då är av större relevans än hur länge uthyrningen till Migrationsverket ska pågå.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att ändamålet med bolagets verksamhet fick anses vara att bereda de asylsökande logi under en kortare tid. Till detta kom att bolaget skulle stå för bemanningen av anläggningen och tillhandahålla omfattande kringtjänster. Allt sammantaget framstod verksamheten mer som ett aktivt utnyttjande av fastigheten än som en passiv uthyrning av densamma. Tillhandahållandet av logi ansågs därmed utgöra skattepliktig rumsuthyrning i verksamhet som liknar hotellrörelse.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om resning

Kammarrätten i Stockholm avgjorde vid ett och samma tillfälle flera mål avseende olika bolag där rättsfrågan var densamma. Kammarrättens domar överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen, som meddelade prövningstillstånd i mål rörande ett av dessa bolag och undanröjde Skatteverkets beslut om eftertaxering och skattetillägg. Därefter beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att inte meddela prövningstillstånd i målen avseende de andra bolagen.

Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål får Högsta förvaltningsdomstolen, enligt 36 § andra stycket förvaltningsprocesslagen, meddela prövningstillstånd även i de övriga målen, s.k. följd-pt.

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen får resning beviljas – dvs. att målet tas upp på nytt – om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl för detta.

Bolagen i de nu aktuella målen ansökte om resning och gjorde gällande att bestämmelsen om följd-pt inte är fakultativ i situationer där andra rättsmedel för likabehandling saknas. De menade att Högsta förvaltningsdomstolen gjorde fel som inte meddelade följd-pt i deras mål.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det i och för sig funnits utrymme för domstolen att bevilja prövningstillstånd med stöd av bestämmelsen om följd-pt i bolagens mål, eftersom rättsfrågan var densamma som i de mål vari prövningstillstånd meddelades. För prövningstillstånd talade också det förhållandet att det för bolagen rörde betydande skattebelopp och skattetillägg samt att bolagen inte hade möjlighet att begära omprövning hos Skatteverket med åberopande av ny praxis när Högsta förvaltningsdomstolen tog ställning till frågan om prövningstillstånd.

Frågan om följd-pt skulle meddelas fick emellertid avgöras efter en avvägning av omständigheterna i målen. Att prövningstillstånd inte meddelades utgjorde därför varken ett rättegångsfel eller en uppenbar lagstridig rättstillämpning. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därför att det inte förelåg sådana synnerliga skäl som krävs för resning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom: Plastkasse har ansetts vara skattepliktig

Skatt ska enligt lagen om skatt på plastbärkassar betalas för plastbärkassar. Med plastbärkasse avses en bärkasse som i mer än försumbar omfattning består av plast. En bärkasse definieras i lagen som en påse, med eller utan handtag, som är avsedd att tillhandahållas konsumenter för att de ska kunna packa varor på en plats där varor tillhandahålls eller bära varor därifrån och som inte är avsedd för varaktigt bruk. Plastkassar som är avsedda för varaktigt bruk är därför inte skattepliktiga.

I det mål som Högsta förvaltningsdomstolen nu har prövat har Skatterättsnämnden i ett förhandsbesked ansett att en plastkasse som ett bolag har för avsikt att tillverka är skattepliktig. Plastkassen är baserad på återvunnen LLD-polyeten och har en väggtjocklek om 95 mikrometer. Research Institutes of Sweden (RISE) har testat kassen och godkänt den som en flergångsbärkasse. Enligt RISE kommer den att hålla för minst 50 användningar.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att plastkassens konstruktion och materialval inte på något avgörande sätt skiljer sig från sådana plastkassar av engångskaraktär som typiskt sett tillhandahålls inom detaljhandeln. Domstolen bedömer att plastkassen inte är av sådant slag att den typiskt sett kommer att användas ett stort antal gånger. Den kan därmed inte anses vara avsedd för varaktigt bruk. Högsta förvaltningsdomstolen fastställer därför Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om assistansersättning

Assistansersättning kan betalas ut i förskott. Då baseras utbetalningen på ett beräknat antal assistanstimmar i genomsnitt per månad för en viss tidsperiod (en s.k. beviljandeperiod). Efter varje månads slut ska en redovisning av det faktiska antalet utförda timmar lämnas till Försäkringskassan. Om det finns en större avvikelse mellan det beräknade antalet assistanstimmar och antalet utförda timmar, ska en avräkning göras. En slutavräkning ska alltid göras senast två månader efter utgången av varje beviljandeperiod.

Frågan som uppkom i målet var om en tilläggsräkning avseende utförd assistans som lämnats in till Försäkringskassan först efter det att slutavräkning gjorts kan läggas till grund för utbetalning av assistansersättning.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att redan det förhållandet att lagtexten innehåller begreppet ”slutavräkning” talar för att någon ytterligare avräkning inte ska göras. Till detta kommer att det finns andra bestämmelser i 51 kap. socialförsäkringsbalken som förutsätter att den assistansersättning som den enskilde har rätt att få utbetald ska vara slutligt beslutad i samband med slutavräkningen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att 51 kap. 15 § socialförsäkringsbalken måste förstås så, att med slutavräkning avses den slutliga och definitiva avräkningen och att en redovisning avseende utförd assistans som lämnats in till Försäkringskassan först efter det att denna avräkning har gjorts därför inte kan läggas till grund för utbetalning av assistansersättning. Kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden upphävs och Försäkringskassans beslut fastställs.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om rättsprövning

Regeringen har möjlighet att i vissa fall besluta att påföljden för ett brott som dömts ut i ett annat land får verkställas i Sverige. En svensk medborgare, som avtjänade ett fängelsestraff om knappt 37 år i Thailand, ansökte hos regeringen om att få bli överförd till Sverige för att avtjäna den återstående delen av straffet här. Regeringen beslutade att det thailändska fängelsestraffet fick verkställas i Sverige och att straffet skulle anpassas så att det motsvarade 18 års fängelse.

Efter att verkställighet hade påbörjats i Sverige ansökte den intagne om att regeringen skulle sätta ned straffets längd ytterligare. Regeringen avslog ansökan. Som skäl angavs att verkställighet i Sverige får äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag kunnat följa på brottet samt att överföringen innebar en klar förmildring av det straff som dömts ut i Thailand. I ansökan om rättsprövning yrkades bl.a. att regeringens beslut skulle upphävas.

För att regeringens beslut ska kunna bli föremål för rättsprövning krävs att det innefattar en prövning av sökandens civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, EKMR.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens uppfattning gav avtalet med Thailand om överföring av straffverkställig­het och aktuella bestämmelser i svensk lag regeringen en diskretionär rätt att avgöra om verkställigheten skulle föras över till Sverige. Vidare kunde regeringen välja att anpassa den thailändska påföljden till svenska förhållanden men hade ingen skyldighet att göra det. En annan sak var att det vid en sådan anpassning ställs upp vissa begränsningar som innebär att verkställigheten i Sverige inte får ske på ett sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den som dömts ut i Thailand. I det aktuella fallet var den anpassade påföljden inte strängare utan mildare än den som hade dömts ut i Thailand. Det fanns således inte någon på nationell rätt grundad rättighet att få den thailändska påföljden ytterligare anpassad. Regeringens beslut innefattade därmed inte en prövning av sökandens civila rättigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i EKMR. Det saknades därför förutsättningar för rättsprövning varför ansökan avvisades.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om strafftidsberäkning

I samband med att ett eller flera fängelsestraff ska börja avtjänas fattar Kriminalvården ett strafftidsbeslut. I ett sådant beslut fastställs bl.a. datum för verkställighetens början och slut.

Av 25 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. framgår att om en dom på tidsbestämt fängelsestraff ska verkställas sedan den dömde börjat undergå annat sådant straff men innan denne frigivits, ska strafftiderna sammanläggas för bestämmande av slutdagen.

Det aktuella målet gällde beräkning av strafftid avseende en person som hade dömts till 3 år och 3 månaders fängelse enligt en dom i Sverige 2010 samt dömts till ett fängelsestraff utomlands 2013, vilket i samband med överförande av straffverkställigheten till Sverige hade bestämts till 18 års fängelse. Kriminalvården meddelade ett strafftidsbeslut avseende domarna som innebar att den totala strafftiden bestämdes till 21 år och 3 månader. Beslutet överklagades till förvaltningsrätten som avslog överklagandet. Kammarrätten upphävde emellertid Kriminalvårdens beslut. Kammarrätten fann, med vägledning i grundläggande straffrättsliga principer och brottsbalkens bestämmelser om fängelse enligt vilka fängelse på viss tid inte får överstiga 18 år när fängelse utdöms för flera brott, att Kriminalvården vid sammanläggningen inte kunde bestämma en längre strafftid än så.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det saknas stöd i lagen om beräkning av strafftid m.m. för att vid sammanläggningen av flera tidsbestämda fängelsestraff tillämpa en övre gräns för den sammanräknade strafftiden. Inte heller kunde stöd för en sådan tillämpning hämtas från brottsbalkens regler om vilka påföljder som allmän domstol kan döma ut i brottmålsprocessen. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde därför Kriminalvårdens strafftidsbeslut.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om rätt att ta del av allmän handling

Var och en har rätt att hos myndigheter ta del av allmänna handlingar förutsatt att uppgifterna i dem inte omfattas av sekretess.

Målet gällde en begäran om att hos Riksdagsförvaltningen få ta del av uppgifter om vilka som har behörighet att få tillgång till myndighetens interna ärendehanteringssystem.

Riksdagsförvaltningen avslog begäran med hänvisning till en bestämmelse om att sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att Riksdagsförvaltningens tilldelning av behörigheter till ärendehanteringssystemet är en sådan säkerhetsåtgärd som är föremål för sekretess enligt bestämmelsen. Med hänsyn till arten av den information som fanns i systemet och antalet personer som hade behörighet till det, fann Högsta förvaltningsdomstolen att de efterfrågade uppgifterna inte var sådana att det kunde antas att syftet med åtgärden att ha behörighetskrav för tillgång till systemet motverkas om de röjs. Riksdagsförvaltningen hade därför inte rätt att hindra ett utlämnande av de efterfrågade uppgifterna med stöd av bestämmelsen.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde det överklagade beslutet och överlämnade målet till Riksdagsförvaltningen för prövning av om någon annan sekretessbestämmelse var tillämplig.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om mervärdesskatt samt skattetillägg

Två bolag som ingår i en koncern har sålt mark till respektive ingått avtal om byggherre- och entreprenadtjänster med bostadsrättsföreningar. Fråga om den metod som Skatteverket har använt för att beräkna beskattningsunderlaget för tjänsterna kan anses visa att ersättningen för dessa är lägre än marknadsvärdet. (Mål nr 2058-20 och 2059-20, Kammarrätten i Sockholms mål nr 2256-18 och 2257-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Allmänt gäller att beskattning ska ske på grundval av rättshandlingars verkliga innebörd oavsett den beteckning de åsatts. En sådan bedömning kan avse inte bara en enstaka rättshandling utan också den sammantagna innebörden av flera rättshandlingar. Även om den verkliga innebörden av en rättshandling inte kan anses vara en annan än den som den ger uttryck för ska man vidare under vissa förutsättningar bortse från rättshandlingen med tillämpning av lagen (1995:575) mot skatteflykt. Enligt praxis kan en aktieägare i regel ge bort sina aktier till en stiftelse utan skattekonsekvenser. Däremot behandlas vid inkomstbeskattningen en förmögenhetsöverföring som inte är affärsmässigt motiverad från ett aktiebolag till en stiftelse som utdelning till ägarna i aktiebolaget.

Målet i Högsta förvaltningsdomstolen gällde frågan om en person som lämnar en gåva i form av aktier till en stiftelse ska utdelningsbeskattas på grund av att aktiegåvan är ett led i ett förutbestämt förfarande som innefattar att aktier ska lösas in eller att det bolag som har gett ut dem ska likvideras sedan gåvan fullbordats. Vad domstolen hade att bedöma var således om aktieöverlåtelserna enligt de aktuella förfarandena skulle behandlas enligt huvudregeln i praxis eller om förfarandena skulle anses innefatta en förmögenhetsöverföring från bolaget till stiftelsen.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att omständigheterna inte var sådana att det fanns grund för att utdelningsbeskatta aktieägaren med hänvisning till att den verkliga innebörden av rättshandlingarna var en annan än vad de gav uttryck för. Vid bedömningen beaktades bl.a. att förfarandena inte utgjorde tillfälliga dispositioner i den bemärkelsen att fråga var om rättshandlingar som neutraliserar varandra och i slutänden leder till ett oförändrat ägande i bolaget. Inte heller skatteflyktslagen ansågs tillämplig på förfarandena.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om bistånd åt asylsökande

Den som har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting eller annan skyddsbehövande (asylsökande) har rätt till bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl., LMA, i form av bl.a. logi och dagersättning. Rätten upphör normalt när uppehållstillstånd ges eller utlänningen lämnar landet.

Om den som har ansökt om uppehållstillstånd som asylsökande får avslag på sin ansökan får han eller hon avvisas eller utvisas. Ett beslut om avvisning eller utvisning upphör att gälla fyra år från det att beslutet vann laga kraft.

Målet gäller om en utlänning som erhållit bistånd under utvisningsbeslutets giltighetstid men vars utvisningsbeslut har upphört att gälla alltjämt omfattas av personkretsen i LMA. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det är en förutsättning för att en utlänning ska ha rätt till bistånd enligt LMA att utlänningen omfattas av lagen.

Högsta förvaltningsdomstolen anser att enbart den omständigheten att en utlänning tidigare har ansökt om uppehållstillstånd som asylsökande inte innebär att han eller hon för all framtid ska anses vara asylsökande och omfattas av personkretsen. En utlänning kan när ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har upphört på nytt ansöka om uppehållstillstånd som asylsökande. Detta innebär att utlänningen upphör att vara asylsökande när det tidigare beslutet upphör att gälla. Därmed omfattas utlänningen inte längre av lagens personkrets och har därmed inte rätt till bistånd enligt lagen.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om rätt att ta del av allmän handling

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en förvaltare i egenskap av företrädare för en person som själv varken kan begära ut handlingar från överförmyndaren eller häva sekretessen har rätt att – med stöd av bestämmelser som innebär att sekretess inte gäller i förhållande till huvudmannen själv och att denne kan häva sekretess som gäller till skydd för honom eller henne själv – ta del av uppgifter som omfattas av sekretess till skydd för huvudmannen. Som förutsättning gäller att uppgifterna rör ställföreträdarskapet och att de behövs för att förvaltaren ska kunna fullgöra sitt uppdrag. Förvaltaren ansågs dock inte ha rätt att ta del av uppgifter som omfattas av sekretess till skydd för en tidigare förvaltare, eftersom huvudmannen endast kan häva sekretess som gäller till skydd för honom eller henne själv.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om avvisad talan

En leverantör som anser att en upphandlande myndighet har brutit mot en bestämmelse i lagen (2008:962) om valfrihetssystem kan ansöka om rättelse hos allmän förvaltningsdomstol. I det aktuella målet hade ett bolag ansökan om rättelse av en upphandlande myndighets beslut att säga upp avtalet med bolaget.

Högsta förvaltningsdomstolen angav att en förutsättning för att allmän förvaltningsdomstol ska besluta om rättelse är att den upphandlande myndigheten har brutit mot någon bestämmelse i lagen om valfrihetssystem. Finner domstolen att så är fallet – och att detta har medfört att leverantören lidit eller kan komma att lida skada – ska den besluta om att den upphandlande myndigheten ska vidta rättelse. Om domstolen däremot finner att den upphandlande myndighetens åtgärd visserligen avser ett förhållande som regleras i lagen men inte strider mot den aktuella bestämmelsen ska ansökan om rättelse avslås. Detsamma gäller om domstolen finner att den upphandlande myndighetens åtgärd rör ett förhållande som inte regleras i lagen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att förutsättningarna för att säga upp ett avtal inte regleras i lagen om valfrihetssystem. Beslutet innebar således inte att den upphandlande myndigheten hade brutit mot någon bestämmelse i den lagen. En sådan åtgärd kan i stället prövas enligt civilrättsliga regler.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om laglighetsprövning enligt kommunallagen

Fråga om en kommuns beslut att helt eller delvis avstå från att kompensera fristående förskoleklasser och fritidshem för motsvarande kommunala verksamheters budgetunderskott på den grunden att underskott kvittas mot tidigare års överskott i kommunens egen verksamhet strider mot lag eller annan författning (Mål nr 2078-20, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 3101-19).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om överprövning av avtals giltighet

En ogiltigförklaring av ett avtal innebär att avtalet inte kan göras gällande och att eventuella prestationer ska återgå.

En upphandlande myndighet och en leverantör justerade ett befintligt avtals innehåll och längd genom ett tilläggsavtal i januari 2018. En annan leverantör ansökte om överprövning av tilläggsavtalets giltighet. Under målets handläggning i förvaltningsrätten kom avtalsparterna överens om att tilläggsavtalet inte längre skulle gälla samt att det ännu inte till någon del hade verkställts. De ansåg att målet skulle avskrivas. Förvaltningsrätten fann dock inte skäl att avskriva målet utan ogiltigförklarade tilläggsavtalet i juni 2019. Kammarrätten avslog avtalsparternas överklaganden.

Frågan i målet hos Högsta förvaltningsdomstolen var om ändamålet med en ansökan om överprövning av ett avtals giltighet har förfallit när avtalet har sagts upp av avtalsparterna utan att några prestationer har utväxlats.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att skadestånd är ett rättsmedel på upphandlingsområdet och att rätten till skadestånd går förlorad om talan inte väcks vid allmän domstol inom ett år från den tidpunkt då avtal har slutits eller har förklarats ogiltigt genom ett avgörande som har fått laga kraft. Det finns en risk att tidsfristen löper ut om allmän förvaltningsdomstol avskriver målet utan sakprövning, vilket skulle kunna innebära att leverantören fråntas rätten till ett effektivt rättsmedel.

Eftersom tidsfristen med utgångspunkt från tidpunkten då tilläggsavtalet slutits löpte ut innan förvaltningsrätten meddelade sin dom var leverantörens enda möjlighet att väcka skadeståndstalan att ansökan om överprövning bifölls och att tidsfristen skulle räknas från tidpunkten då beslutet om ogiltigförklaring vunnit laga kraft. Högsta förvaltningsdomstolen fann mot den bakgrunden att leverantören fick anses ha ett berättigat intresse av att få ansökan prövad. Målet skulle därför inte avskrivas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om aktivitetsersättning vid förlängd skolgång

Aktivitetsersättning; fråga om det, när rätten till aktivitetsersättning vid deltidsstudier ska prövas, kan uppställas ett krav på samband mellan den försäkrades behov av att studera på deltid och den funktionsnedsättning som har föranlett den förlängda skolgången. (Mål nr 4276-20, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 6947-19).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om bistånd åt asylsökande

Den som har ansökt om uppehållstillstånd och vistas på en förläggning har rätt till bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Huvudregeln är att denna rätt upphör i samband med att uppehållstillstånd beviljas. Från denna huvudregel finns dock ett undantag för utlänningar som inte anvisats till en kommun. De har fortsatt rätt till sådant bistånd.

I målet hade en utlänning sökt asyl och vistades på förläggning. När han beviljades uppehållstillstånd för gymnasiestudier kunde han inte anvisas till en kommun därför att de som får uppehållstillstånd på denna grund inte omfattas av bosättningslagen. Migrationsverket beslutade att han inte hade rätt till bistånd trots att han inte anvisades till en kommun. Skälet för detta var enligt Migrationsverket att rätt till fortsatt bistånd förutsätter att utlänningen omfattas av bosättningslagen.

Förvaltningsrätten och kammarrätten ändrade Migrationsverkets beslut. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen framgår det inte av lagen att undantagsregeln för sin tillämpning förutsätter att det är möjligt att anvisa utlänningen till en kommun med stöd av bosättningslagen. Migrationsverkets överklagande avslogs.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om mervärdesskatt och ersättning för kostnader

Ett belopp som felaktigt har angetts som mervärdesskatt i en faktura, t.ex. för att en högre skattesats än den som gäller för den sålda varan eller tjänsten har tillämpats, ska redovisas och betalas in till staten. En förutsättning för att ett sådant redovisat belopp ska ändras är att en kreditnota utfärdas.

Ett bolag ansåg att det hade tillämpat en för hög mervärdesskattesats på de tjänster som det hade sålt under ett visst år och att en lägre skattesats var tillämplig. Bolaget skickade kreditnotor till kunderna där det angavs att de kunde begära tillbaka mellanskillnaden mellan det högre och det lägre mervärdesskattebeloppet från bolaget. Kreditnotorna skickades till de adresser som de ursprungliga fakturorna hade skickats till och bolaget begärde ändring av den redovisade utgående mervärdesskatten.

I underinstanserna nekades bolaget nedsättning av den felaktigt redovisade skatten då kreditnotorna inte ansågs ha utfärdats, bl.a. eftersom bolaget inte hade kontrollerat att kundernas adresser stämde.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att med ”utfärdande av faktura” – och därmed även av kreditnota – avses att en faktura upprättas och i nära anslutning till det även skickas till köparen. Att skicka kreditnotan till samma adress som den ursprungliga fakturan skickades till uppfyller enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening detta krav under förutsättning att säljaren inte har fått någon konkret indikation på att adressändring har skett.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om tull och mervärdesskatt

Ett företag har transporterat varor till Sverige, vilka omfattas av förmånstull enligt bestämmelser i ett avtal som unionen har ingått med tredje land, men har inte avslutat transiteringen på ett korrekt sätt och påförts tullskuld av Tullverket. Fråga om under vilka förutsättningar Tullverket får påföra tullskuld och hur tullskulden i så fall ska beräknas. Även fråga om skattskyldighet för mervärdesskatt. (Mål nr 6670-19, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 5872-17 och 5873-17).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

New English-language website for Sweden’s Supreme Administrative Court

“The Supreme Administrative Court plays a central role in the rule of law in Swedish society. We guide the application of law within the area of administrative law by creating precedents in areas such as social insurance, taxation and public procurement. Many of our rulings have an international connection, particularly to European law,” says President of the Supreme Administrative Court, Justice Helena Jäderblom.

The Court has translated and published two judgments concerning European Union law, regarding value added taxation and coupon tax. You will also find information regarding the Court’s role, operations, organization, history and about the 16 justices.

Sign up, using supremeadministrativecourt@dom.se, if you would like to receive an email notice when a new ruling is published on the Supreme Administrative Court’s website.

For additional information, please contact
Maria Erlandsson, Public Relations Officer, Supreme Administrative Court, Phone +46 8 561 676 00, email maria.u.erlandsson@dom.se

About the Supreme Administrative Court
The Supreme Administrative Court hears appeals in administrative law cases. The most important function of the Court is to create precedents through its rulings.

You will find the website at:

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen