Etikettarkiv: Högsta förvaltningsdomstolen pressmeddelanden

Vilken överklagandefrist gäller när en statlig myndighet överklagar ett beslut i ett bygglovsärende?

Enligt förvaltningslagen gäller som huvudregel att ett beslut ska överklagas inom tre veckor från det att den som överklagar fick del av beslutet genom myndigheten. Om den som överklagar är en part som företräder det allmänna gäller dock en annan överklagandefrist. Överklagande ska då ske inom tre veckor från det att beslutet meddelades. Om en statlig myndighet överklagar i en privaträttslig angelägenhet, t.ex. som arbetsgivare, gäller dock huvudregeln, dvs. samma överklagandefrist som för enskilda.

Trafikverket överklagade som väghållningsmyndighet ett beslut om bygglov till länsstyrelsen. Fastigheten som bygglovet gällde angränsade till E4:an, som staten är väghållare för och har vägrätt till. Trafikverket ansåg att byggnaden skulle bli för bullerutsatt, vilket skulle kunna leda till ekonomisk skada för Trafikverket och negativa konsekvenser för de boende på fastigheten. Länsstyrelsen gjorde endast mindre ändringar i beslutet. När Trafikverket därefter överklagade ansåg länsstyrelsen att Trafikverket överklagade i egenskap av part som företräder det allmänna. Den särskilda överklagandefristen skulle därmed gälla. Enligt länsstyrelsen hade Trafikverket överklagat för sent och överklagandet avvisades därför.

Högsta domstolen konstaterar att den bestämmelse i plan- och bygglagen som ger staten rätt att överklaga i den här typen av fall avser situationer då staten agerar i egenskap av innehavare av en fastighetsanknuten rättighet. Staten har då en ställning motsvarande ett privaträttsligt subjekt. De mer allmänna statliga intressena i bygglovsärenden bevakas av länsstyrelsen. Mot denna bakgrund slår Högsta domstolen fast att när en statlig myndighet överklagar med stöd av den aktuella bestämmelsen i plan- och bygglagen sker det alltid som företrädare för staten som enskild part.

Trafikverkets överklagande hade kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från det att Trafikverket fick del av det, dvs. i rätt tid. Högsta domstolen upphäver därför länsstyrelsens avvisningsbeslut. Överklagandet ska nu prövas i sak av mark- och miljödomstol.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Verksamhetsberättelse 2020: Högsta förvaltningsdomstolen i ord och bild

I verksamhetsberättelsen redogörs för några av de prejudikat som domstolen levererade under förra året. Urvalet illustrerar bredden i HFD:s verksamhet.

 – Vårt främsta uppdrag är att genom prejudikat ge vägledning på förvaltningsrättsområdet. Några av de vanligaste måltyperna rör frågor om tvångsvård, skatt, socialförsäkring, socialtjänst och upphandling, säger Helena Jäderblom, justitieråd och ordförande, Högsta förvaltningsdomstolen.

Förutom målstatistik ger verksamhetsberättelsen bland annat en överblick över domstolens organisation och aktiviteter som skedde under året samt innehåller intervjuer med medarbetare i den dömande och i den övriga verksamheten. I verksamhetsberättelsen kan du också läsa om hur coronapandemin påverkat arbetet i domstolen, om digitalisering och om vägen till prövningstillstånd.

 – Pandemin har påverkat domstolen och våra medarbetare på många sätt. Liksom samhället i övrigt ställde vi in och ställde om. Efter anpassningar i form av utökat distansarbete och andra smittskyddsåtgärder har arbetet i HFD kunnat bedrivas i stort sett som vanligt, säger Helena Jäderblom.

 

För ytterligare information kontakta:
Maria Erlandsson, kommunikatör, tel 076 133 95 96, e-post: maria.u.erlandsson@dom.se

 

Om Högsta förvaltningsdomstolen
Högsta förvaltningsdomstolen är högsta instans bland de allmänna förvaltningsdomstolarna. Huvuduppgiften är att leda rättstillämpningen genom att skapa vägledande avgöranden. Domstolen har 85 medarbetare, varav 75 procent är jurister.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

En person som fuskat vid högskoleprovet har dömts för osann försäkran, grovt brott.

Den som deltar i högskoleprovet ska i anslutning till provet lämna en försäkran på heder och samvete att han eller hon inte har använt några otillåtna hjälpmedel.

I det fall som Högsta domstolen har behandlat hade en provdeltagare använt otillåtna hjälpmedel av tekniskt avancerat slag, så att han genom hörsnäcka hade varit uppkopplad till ett företag som lämnat honom svar på frågorna. Han hade trots det undertecknat en försäkran om att han inte hade använt några otillåtna hjälpmedel.

Högsta domstolen har kommit fram till att gärningen ska bestraffas som osann försäkran, grovt brott. Som skäl för att rubricera gärningen på detta sätt har domstolen hänvisat till bl.a. att mannens försäkran innebar en mycket påtaglig avvikelse från de verkliga förhållandena och att han med sitt agerande syftat till att skaffa sig en otillbörlig fördel på annans bekostnad. Påföljden för brottet har bestämts till villkorlig dom och dagsböter.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om stöd och service till vissa funktionshindrade

Personlig assistans får inte lämnas för hälso- och sjukvårdsåtgärder som utförs inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen. Legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal kan dock överlämna en sådan åtgärd åt den enskilde att utföra själv eller med hjälp av någon annan, s.k. egenvård. Åtgärden utgör då inte längre hälso- och sjukvård och kan följaktligen beaktas vid bedömningen av rätten till personlig assistans.

En enskild ansökte om personlig assistans för bl.a. hjälp med spolning av en kateter. Kommunen avslog ansökan i denna del eftersom åtgärden bedömdes vara en sjukvårdande insats. Enligt kammarrätten hade den enskilde genom ingivna läkarintyg gjort sannolikt att behovet av hjälp med spolning av kateter utgjorde egenvård. Det förelåg därför rätt till personlig assistans för hjälp med åtgärden.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att kommunen måste försäkra sig om att den inte beviljar personlig assistans för andra hälso- och sjukvårdsåtgärder än sådana som utgör egenvård. Inte minst ur ansvarssynpunkt är det, såväl för den enskilde som för den som beslutar om och den som utför assistansen, av betydelse att det är klarlagt huruvida hälso- och sjukvårdsåtgärder är egenvård eller inte. Själva egenvårdsbedömningen utgör hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen och kan endast göras av någon som har behörighet till detta. Mot denna bakgrund bör enligt Högsta förvaltningsdomstolen det kravet ställas att det klart framgår av beslutsunderlaget att legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal har överlämnat åt den enskilde att utföra åtgärden själv eller med hjälp av någon annan.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar vidare att en enskild har rätt att få en egenvårdsbedömning dokumenterad av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal och även att få ett intyg om denna bedömning. Eftersom det är fråga om att bedöma om en förmån får beviljas samt med hänsyn till möjligheterna för den enskilde att bidra med utredning är det rimligt av kommunen att kräva att den som ansöker om personlig assistans för hjälp med en egenvårdsåtgärd ger in utredning som visar att en hälso- och sjukvårdsåtgärd har bedömts utgöra egenvård.

Vad gäller de i målet aktuella läkarintygen framgår det inte klart av dessa att läkaren har bedömt att åtgärden överlämnats till någon annan i form av egenvård. Högsta förvaltningsdomstolen bifaller därför kommunens överklagande.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Straffet för mord

En person dömdes av både tingsrätt och hovrätt för att ha mördat en annan person i dennes bostad. Detta skedde genom att gärningsmannen skar målsäganden med en kökskniv över halsen. Skadorna ledde till att målsäganden senare avled.

Mordparagrafen ändrades 2020 och frågan är hur dessa ändringar ska tolkas, framför allt när det gäller förutsättningarna för fängelse på livstid och straffmätning vid tidsbestämda straff. Högsta domstolen konstaterar att utgångspunkten alltjämt är att mord ska föranleda ett tidsbestämt straff. En konsekvens av lagändringen är emellertid att omständigheterna i fortsättningen inte måste i lika hög grad som tidigare tala i skärpande riktning för att de ska motivera ett livstidsstraff.

En sådan förändring får verkningar även för tillämpningen av den tidsbestämda delen av straffskalan. Som utgångspunkt efter lagändringen motsvarar straffvärdet för ett tidsbestämt straff vid mord enligt Högsta domstolen fängelse i sexton år. För att påföljden ska bestämmas till ett längre tidsbestämt fängelsestraff måste omständigheterna vara försvårande samtidigt som de inte är av det slaget att de bör föranleda livstids fängelse.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i det nu aktuella fallet, där Högsta domstolen beaktar bl.a. att det var fråga om en impulshandling, framstår gärningen inte som så kvalificerat allvarlig att ett livstidsstraff ska dömas ut. Omständigheterna är dock försvårande på ett sådant sätt att brottet enligt Högsta domstolen bör föranleda fängelse i arton år.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Särbo har inte rätt till anhörigersättning

Vid en trafikolycka utanför Växjö omkom en kvinna. Föraren av den andra bilen dömdes för bl.a. vållande till annans död. Kvinnan som förolyckades hade haft ett kärleksförhållande med en man. Paret bodde på olika håll men de hade haft daglig kontakt och träffats och bott hos varandra regelbundet och då umgåtts som en familj. Mannen begärde anhörigersättning från föraren av den andra bilen som hade orsakat olyckan. Hans begäran gällde psykiskt lidande på grund av dödsfallet.

Högsta domstolen konstaterar att bestämmelsen om anhörigersättning är tänkt att i princip inte omfatta särbor. Det måste finnas någon ytterligare speciell omständighet i relationen för att särbor ska anses som särskilt närstående i bestämmelsens mening. Eftersom så inte var situationen här, fann domstolen att mannens begäran om skadestånd från den som orsakat dödsfallet inte kunde bifallas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Två beslut om skuldsanering för företagare

I lagen om skuldsanering för företagare finns bestämmelser som gör det möjligt att bevilja en särskild form av skuldsanering (F-skuldsanering) för skuldtyngda företagare och deras närstående, när skuldbördan i huvudsak har samband med näringsverksamhet.

Genom en oförsvarlighetsprövning ska det säkerställas att bara seriösa näringsidkare omfattas av möjligheterna till F-skuldsanering. För avslag krävs därför att misskötsamheten är av allvarligare slag och att företagaren exempelvis har agerat på ett sätt som framstår som illojalt mot borgenärer eller det allmänna.

Det ska också göras en skälighetsbedömning som syftar till att i ett bredare perspektiv avgöra om skuldsanering kan beviljas. Vid den helhetsbedömning som ska göras kan omständigheter som redan har vägts in vid oförsvarlighetsprövningen på nytt beaktas tillsammans med övriga omständigheter.

I det ena fallet hade gäldenären blivit personligt ansvarig för ett bolags skatteskulder. Högsta domstolen ansåg emellertid att gäldenären inte hade försökt undandra skatt och inte heller vidtagit riskfyllda eller olämpliga åtgärder. De skatteskulder som lett till företrädaransvaret hade förfallit kort tid före bolagets konkurs och det hade rört sig om uteblivna betalningar för en begränsad period. De uteblivna betalningarna kunde också huvudsakligen förklaras med att en av bolagets största kunder ställde in sina betalningar. F-skuldsaneringen skulle därför beviljas.

I det andra fallet ansåg Högsta domstolen att gäldenärens näringsverksamhet, trots återkommande anmärkningar under flera år, inte hade varit oseriös, varför det inte fanns skäl till avslag utifrån oförsvarlighetsprövningen. Anmärkningarna medförde emellertid – vid en helhetsbedömning – att det inte var skäligt att bevilja F-skuldsanering, eftersom gäldenären vid upprepade tillfällen under flera års tid åsidosatt regler av betydelse för borgenärerna och det allmänna. F-skuldsaneringen skulle därför inte beviljas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om rätt att ta del av allmän handling

I målet hade Riksdagsförvaltningen avslagit en begäran om att få ta del av en e-postlogg avseende en viss angiven riksdagsledamot respektive att få en sammanställning över all e-post som skickats till och från riksdagsledamoten. Beslutet motiverades med att förvaltningen inte hade någon e-postlogg med de efterfrågade uppgifterna och att det inte fanns några e-postmeddelanden till och från riksdagsledamoten som var allmänna handlingar.

Högsta förvaltningsdomstolen, som saknade anledning att ifrågasätta Riksdagsförvaltningens uppgifter, avslog överklagandet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om förhandsbesked om mervärdesskatt

Högsta förvaltningsdomstolen har undanröjt Skatterättsnämndens förhandsbesked och avvisat ansökningen då klaganden ändrat beskrivningen av omständigheterna i förhållande till den beskrivning som lämnats inför Skatterättsnämndens prövning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ett rättsfall om förhållandet mellan innehav och bruk av narkotika

En person åtalades för flera fall av ringa narkotikabrott, bl.a. för att han innehaft en viss mängd amfetamin och för att han vid samma tid brukat ett annat slags narkotika, nämligen ett preparat innehållande THC. Tingsrätten och hovrätten dömde honom endast för innehavet av amfetamin, eftersom domstolarna ansåg att han därigenom straffades också för bruket av THC. Frågan i Högsta domstolen var om han skulle dömas särskilt för detta bruk.

Frågan kom upp därför att Högsta domstolen i ett tidigare rättsfall har gjort klart att det inte ska dömas för bruk av narkotika, när den tilltalade samtidigt döms för innehav av den narkotika från vilken den brukade narkotikan härrör (se ”Det delvis förbrukade narkotikainnehavet” NJA 2017 s. 415). Frågan var nu om detta skulle gälla även om det är fråga om olika sorters narkotika.

Högsta domstolen har besvarat frågan nekande. Den tilltalade dömdes därför även för bruket av THC.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om rätt att ta del av uppgifter

Region Stockholm begärde med stöd av bestämmelsen om uppgiftsskyldighet mellan myndigheter, 6 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), att Socialstyrelsen till regionen skulle lämna vissa personuppgifter ur registret över hälso- och sjukvårdspersonal. I målet uppstod frågan om ett sådant uppgiftslämnande är förenligt med den s.k. finalitetsprincipen enligt EU:s dataskyddsförordning, 2016/679. Finalitetsprincipen innebär att om en tilltänkt behandling av redan insamlade personuppgifter inte omfattas av de ursprungliga ändamålen måste det göras en bedömning av om ändamålet med den senare behandlingen är förenligt med de ursprungliga ändamålen eller inte. Högsta förvaltnings­domstolen anser att ett lämnande av personuppgifter ur registret är förenligt med finalitetsprincipen. Uppgiftsskyldig­heten mellan myndigheter i offentlighets- och sekretesslagen förutsätter att endast uppgifter som inte omfattas av sekretess lämnas, dvs. genom sekretessbestämmelser hindras myndigheterna från att lämna integritetskänsliga uppgifter till andra myndigheter och härigenom får lagstiftaren anses ha tagit ställning till att ett uppgiftslämnande är oförenligt med det eller de ändamål för vilket uppgifterna samlades in. Utöver sekretessprövningen ska en myndighet således inte göra någon kontroll av förenligheten med finalitetsprincipen i samband med lämnande av uppgifter enligt 6 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen. Högsta förvaltningsdomstolen anser att Socialstyrelsen är skyldig att lämna uppgifter till Region Stockholm i enlighet med tillämpliga dataskyddsregler, t.ex. att inte fler uppgifter än vad som behövs för att uppfylla regionens behov lämnas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Av Högsta förvaltningsdomstolens praxis följer att arvoden för uppdrag som styrelseledamot i aktiebolag i regel ska beskattas hos styrelseledamoten och som inkomst av tjänst.

Genom en ansökan om förhandsbesked ville en person få klarhet i om arvoden som hon erhöll för uppdrag som styrelseledamot i flera aktiebolag, ett ömsesidigt försäkringsbolag och en ideell förening kunde redovisas inom ramen för en enskild näringsverksamhet.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att frågan beträffande styrelseuppdragen i aktiebolagen redan besvarats i praxis. Det ansågs därmed inte vara av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att förhandsbesked lämnades i den frågan. Eftersom förutsättningarna för när förhandsbesked får lämnas därmed inte var uppfyllda skulle förhandsbeskedet undanröjas och ansökningen avvisas i den delen.

Vad gällde styrelseuppdragen i det ömsesidiga försäkringsbolaget och den ideella föreningen anförde Högsta förvaltningsdomstolen att sådana uppdrag, i likhet med vad som gäller styrelseuppdrag i aktiebolag, måste innehas av en fysisk person och är av personlig karaktär. Den presumtion för tjänstebeskattning hos ledamoten som på grund härav gäller för styrelseuppdrag i aktiebolag ansågs därför gälla även för dessa styrelseuppdrag.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om rätt att ta del av allmän handling

En person begärde anonymt via e-post hos en kommun att få ta del av en handling. Kommunen avslog begäran med motiveringen att handlingen inte var allmän. Beslutet överklagades anonymt till kammarrätten, som förelade klaganden att uppge sitt namn. Klaganden meddelade att denne inte avsåg att uppge sitt namn. Kammarrätten avvisade då överklagandet.

Klaganden anför i Högsta förvaltningsdomstolen att denne med stöd av tryckfrihetsförordningen har rätt att föra talan anonymt. Vidare finns en e-postadress i målet som klaganden kan nås på.

Av rättsfallet HFD 2014 ref. 28 framgår att namn måste anges då ett mål inleds i domstol och att det gäller också i mål om utlämnande av allmän handling. Högsta förvaltningsdomstolen har nu uttalat att detta gäller oavsett om det finns en fungerande adressuppgift eller inte. Kammarrätten gjorde därför rätt när den förelade klaganden att uppge sitt namn och avvisade överklagandet när föreläggandet inte följdes.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

I ett utmätningsärende har Skatteverket förpliktats att betala motpartens rättegångskostnader

Frågan i Högsta domstolen har varit om klaganden har rätt till ersättning för sina kostnader i ärendet vid tingsrätten och vem som i så fall ska betala ersättningen. Hon har gjort gällande att Skatteverket ska betala hennes kostnader. Detta har Skatteverket motsatt sig, bl.a. med hänvisning till att verket i ett tidigt skede av tingsrättsförfarandet medgav klagandens överklagande av utmätningsbeslutet.

Högsta domstolen har i målet tillämpat en rättsregel som domstolen slog fast i ett avgörande år 2015 och som innebär att en enskild som vinner ett överklagat utmätningsmål, där staten är part, under vissa förutsättningar har rätt att få ersättning av staten för befogade rättegångskostnader. Domstolen konstaterade att detta normalt gäller även om staten har medgett överklagandet. I detta fall fick därför klaganden ersättning för sina kostnader.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Högsta domstolen berättar om sin verksamhet

I sina inledande ord resonerar Högsta domstolens ordförande Anders Eka bl.a. om hur Högsta domstolens verksamhet har påverkats av den pandemi som coronaviruset har medfört:

– Den absoluta merparten av målen i Högsta domstolen avgörs efter enbart en skriftlig handläggning. Jämfört med många andra domstolar, som har ett stort antal huvudförhandlingar och andra sammanträden med parter närvarande varje år, har detta naturligtvis gjort att vi i Högsta domstolen har haft lättare att anpassa vår verksamhet till de nya förutsättningarna. Skillnaden i förhållande till tidigare har framför allt bestått i att vi har använt oss av digital medverkan vid föredragningar i den mån det har funnits behov av det. På detta sätt har justitieråd och andra medarbetare vid behov kunnat arbeta på distans. Med ett antal anpassningar, med flexibilitet och god vilja från alla medarbetare har arbetet fungerat bra samtidigt som kvaliteten i verksamheten har upprätthållits, säger Anders Eka.

Justitierådet Johan Danelius och kanslichefen Maria Edwardsson, som båda tillträdde under året, intervjuas om sina nya roller. Verksamhetsberättelsen innehåller också ett avsnitt om den digitala utvecklingen i Högsta domstolen och hur den har påverkat det dagliga arbetet. Dessutom finns artiklar om Lagrådet och om de särskilda processuella lösningar som kallas hiss- och språngdispens.

Liksom tidigare år innehåller verksamhetsberättelsen även bl.a. korta sammanfattningar av viktigare vägledande avgöranden under året. Bland de mer uppmärksammade mål som avgjordes under året kan följande nämnas.

  • ”Girjasdomen”, i vilket Högsta domstolen fastställde att en sameby har ensamrätt att upplåta jakt och fiske på grund av urminnes hävd.
  • ”RC24”, i vilket Högsta domstolen kom fram till att en säljare av narkotiska preparat under vissa förhållanden kan dömas till ansvar för grovt vållande till annans död.
  • ”Kontaktförbudsprövningen”, i vilket Högsta domstolen prövade frågan om en person som hade ålagts ett kontaktförbud skulle kunna få detta förbud prövat trots att tiden för förbudet hade löpt ut. Målet avgjordes i plenum, vilket betyder att samtliga sexton justitieråd deltog i avgörandet.

En engelsk översättning av verksamhetsberättelsen kommer att publiceras.

Den som är intresserad av en intervju med Anders Eka eller vill få mer information om Högsta domstolens verksamhet kan kontakta den administrativa fiskalen Emma Haals.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde Skatterättsnämndens förhandsbesked och avvisade ansökningen då det i målet aktualiserades bedömningar av utrednings- och beviskaraktär som inte lämpar sig för prövning inom ramen för ett förhandsbesked.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde Skatterättsnämndens förhandsbesked och avvisade ansökningen då det i målet inte gick att dra några säkra slutsatser om vilka rättsverkningar som två stiftelser har enligt liechtensteinsk rätt. Underlaget var även i övrigt bristfälligt. Det gick därför inte att på det föreliggande underlaget besvara den ställda frågan.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd delvis meddelat i mål om vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

Fråga om i vilken utsträckning det är förenligt med undantaget från rätten till frihet för en underårig som är frihetsberövad för att undergå skyddsuppfostran i artikel 5.1 d i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att, med stöd av 1 och 3 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, bereda och genomföra vård av den som fyllt 18 år och som bedömts ha ett socialt nedbrytande beteende. (Mål nr 1513-20, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 450-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om inkomstskatt och mervärdesskatt

Den som inom ramen för en näringsverksamhet tillhandahåller tjänster till andra ska normalt inkomstbeskattas för dessa transaktioner. Om tjänsterna tillhandahålls mot ersättning och den som tillhandahåller dem är en s.k. beskattningsbar person gäller som regel vidare att transaktionerna ska mervärdesbeskattas.

Målen i Högsta förvaltningsdomstolen gällde frågan om Svenska kyrkans tillhandahållanden av vissa tjänster till sina församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift ska inkomst- och mervärdesbeskattas.

Sedan Svenska kyrkan skildes från staten är den ett registrerat trossamfund och som sådant en juridisk person. Svenska kyrkan består av nationella organ samt av lokala och regionala enheter i form av församlingar, kyrkliga samfälligheter (dvs. sammanslutningar av församlingar) och stift. De lokala och regionala enheterna är registrerade organisatoriska delar av Svenska kyrkan och egna juridiska personer, men ingår samtidigt som integrerade delar av den juridiska personen Svenska kyrkan.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att prövningen av om de aktuella transaktionerna ska inkomstbeskattas bör göras med utgångspunkt i Svenska kyrkans särskilda organisation och den speciella reglering som gäller för kyrkan och dess organisatoriska delar.

Domstolen fann att Svenska kyrkans tillhandahållande av de aktuella tjänsterna inte skett till de organisatoriska delarna i deras egenskap av egna juridiska personer utan att tillhandahållandena skett inom trossamfundet Svenska kyrkan. Tjänsterna ska därmed inte inkomstbeskattas.

Förutom att Svenska kyrkans tillhandahållanden skett inom trossamfundet Svenska kyrkan, ansåg domstolen att det inte förelegat något rättsförhållande mellan självständiga parter. Domstolen fann därför att tjänsterna inte tillhandahållits mot ersättning i mervärdesskattedirektivets mening och att de därmed inte heller ska mervärdesbeskattas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen