Etikettarkiv: Högsta förvaltningsdomstolen

Mål: 605–606-19

Fråga om transaktionskostnader får räknas med i utgiften vid bestämmande av beloppsspärren enligt 40 kap. 15 § 1 inkomstskattelagen (1999:1229) (Mål nr 605-19 och 606-19, Kammarrätten i Stockholms mål nr 7220-17 och 7221-17).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om efterlevandeförmån

Den som förvärvsarbetar i Sverige är försäkrad för arbetsskada enligt arbetsskadeförsäkringen, som är en del av den allmänna socialförsäkringen. Försäkringsskyddet gäller i viss utsträckning även för den som genomgår utbildning med praktik. Med arbetsskada avses en skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Den som drabbas av arbetsskada kan få ekonomisk ersättning för inkomstförlust och kostnader. Om den försäkrade avlider till följd av en arbetsskada kan ersättning lämnas till efterlevande i form av bl.a. begravningshjälp.

Målet gällde en man som utbildade sig till kock vid en yrkeshögskola. I utbildningen ingick praktik som genomfördes vid en restaurang. Vid ett måltidsuppehåll på arbetsplatsen fastnade en matbit i den försäkrades luftstrupe, vilket resulterade i att han avled kort tid därefter. Måltidsuppehållet var enligt kollektivavtalet betald arbetstid och den försäkrade hade inte rätt att lämna arbetsplatsen då, utan skulle vara beredd att ta emot beställningar från kunder vid restaurangen.

Pensionsmyndigheten avslog dödsboets begäran om ersättning för begravningskostnader då måltidsintaget inte ansågs ha samband med arbetet. Beslutet ändrades inte av förvaltningsrätten eller kammarrätten.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att enbart den omständigheten att en olyckshändelse inträffar på arbetsplatsen i sig inte är tillräcklig för att det ska anses vara fråga om ett olycksfall i arbetet utan för detta krävs att det finns ett samband mellan olyckan och arbetet.

I det aktuella målet inträffade olyckshändelsen när den försäkrade åt mat vid ett måltidsuppehåll på arbetsplatsen under betald arbetstid. Han hade inte rätt att lämna arbetsplatsen då och det låg således i arbetsgivarens intresse att maten intogs på arbetsplatsen. Högsta förvaltningsdomstolen kom därför fram till att det fanns ett sådant samband mellan olyckan och arbetet att det var en arbetsskada.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Mål: 2858-18

Fråga om en värdepappersfond som är organiserad i form av en unit trust är utdelningsberättigad enligt kupongskattelagen (Mål nr 2858-18, Kammarrätten i Sundsvalls mål nr 2716-16).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Mål: 3575–3581-19

Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd såvitt avser frågan om det förelegat jäv för en av ledamöterna i kammarrätten. (Mål nr 3575–3581-19, Kammarrätten i Stockholms mål nr 1618–1624-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Mål: 3316–3318-19

Fråga om förutsättningarna för beskattning i det ordinarie förfarandet och efterbeskattning på grundval av kontantinsättningar på den skattskyldiges bankkonto (Målnummer 3316–3318-19, Kammrrätten i Jönköpings målnummer 1420–1425-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om ersättning för vårdkostnader

En patient har rätt till ersättning för kostnader för vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES, om patienten skulle ha haft rätt att få vården bekostad av det allmänna om den hade tillhandahållits i Sverige.

En patient ansökte hos Försäkringskassan om att få ersättning för sina kostnader för vård vid en privat klinik i Danmark för hyperhidros (extensiv svettning). Vården gavs i form av läkarkonsultation och botulinumtoxinbehandling av armhålor, händer samt ljumskar/glutealt. Försäkringskassan beviljade hennes ansökan med undantag för kostnader för behandling av ljumskar/glutealt. Avslaget motiverades med att sådan vård inte skulle ha bekostats av det allmänna om den hade getts i Sverige vid aktuell vårdtidpunkt.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det är den som ansöker om en ersättning som ska visa att förutsättningarna för bifall är uppfyllda. Om en patients hemlandsting inte erbjuder en vård som motsvarar den vård som patienten har fått utomlands, och det heller inte finns klara indikationer på att vården skulle ha erbjudits patienten i något annat landsting, åligger det patienten att visa att motsvarande vård skulle ha varit möjlig att få bekostad av det allmänna genom att utnyttja det fria vårdvalet.

Eftersom patientens hemlandsting uppgett att landstinget vid aktuell vårdtidpunkt inte erbjöd den vård hon fick i Danmark och då utredningen inte heller visade att hon skulle ha kunnat få sådan vård bekostad av det allmänna genom att utnyttja det fria vårdvalet, saknades rätt till högre ersättning än vad hon tillerkänts av Försäkringskassan

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om assistansersättning

Den som har rätt till assistansersättning kan begära att Försäkringskassan ska betala ut ersättningen direkt till en anlitad assistansanordnare under förutsättning att anordnaren har tillstånd att bedriva verksamhet med personlig assistans.

Samtidigt som en domstolsprövning om återkallelse av en assistansanordnares tillstånd pågick meddelade Försäkringskassan i en skrivelse benämnd ”Administrativt ställningstagande” att utbetalning av assistansersättning inte längre skulle ske direkt till assistansanordnaren utan i stället, i enlighet med huvudregeln, till de assistansberättigade. Assistansanordnaren överklagade Försäkringskassans ställningstagande och angav bl.a. att det fått till följd att många av bolagets kunder sagt upp sitt avtal om köp av assistans.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att ställningstagandet utgjorde ett förvaltningsbeslut och att Försäkringskassan var oförhindrad att fatta beslut av sådan innebörd. Beslutet var emellertid inte överklagbar eftersom det inte kunde anses ha verkningar av tillräcklig grad för de som berördes av beslutet. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade bl.a. att det vid prövningen av om ett beslut är överklagbart ska göras en objektiv bedömning av om ett beslut av ett visst slag typiskt sett medför att kravet på påverkan är uppfyllt. Bedömningen ska inte göras utifrån konsekvenserna i det specifika fallet. Då beslutet inte påverkade rätten till eller storleken på förmånen och inte heller den försäkrades valmöjlighet avseende utförare av assistansen utan enbart gällde vem som skulle vara mottagare av ersättningen hade det inte en sådan grad av påverkan som krävs för att det ska få överklagas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Högsta förvaltningsdomstolen har i målet tagit ställning till om det fanns förutsättningar för att pröva en gymnasielärares ansökan om förhandsbesked. Frågorna gällde om fri lunch som arbetsgivaren överväger att införa utgör en sådan kostförmån som ska tas upp till beskattning och om det finns synnerliga skäl att justera förmånsvärdet till noll kronor.

Domstolen konstaterade att sökanden inte står i någon valsituation som är av det slaget att han kan anses vara i behov av något förhandsbesked. Det ansågs därför inte vara av vikt för honom att ett förhandsbesked lämnas. De frågor som prövats av Skatterättsnämnden ansågs inte heller vara av det slaget att det finns ett allmänt intresse av ett snabbt avgörande. Det var därmed inte av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att förhandsbesked lämnades. Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde mot denna bakgrund Skatterättsnämndens förhandsbesked och avvisade ansökan.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

En utländsk juridisk person beskattas i Sverige för inkomst av näringsverksamhet som bedrivs från ett fast driftställe här. Med ett fast driftställe avses bl.a. en plats för byggnadsverksamhet. Enligt skatteavtalet mellan Sverige och Polen utgör en plats för byggnadsverksamhet ett fast driftställe endast om verksamheten pågår under en tidsperiod som överstiger tolv månader.

Ett polskt bolag utförde under perioden 27 augusti – 8 oktober 2014 arbeten på bottenplattan i en etantank. Efter ett avbrott om drygt fyra månader utförde bolaget under perioden 16 februari – 17 oktober 2015 arbeten på etantankens takkupol.

Allmänna ombudet hos Skatteverket ansökte om förhandsbesked för att få veta om bolaget skulle anses ha haft ett fast driftställe i Sverige på grund av arbetena på etantanken.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att båda arbetena har utförts för samma uppdragsgivare på samma plats och på samma objekt, dvs. på etantanken. Avbrottet kan inte anses vara ett tillfälligt avbrott. Mot den bakgrunden bör enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening endast den tid som bolaget faktiskt har varit verksamt på byggnadsplatsen beaktas vid beräkningen. Eftersom den tiden inte överstiger tolv månader har bolaget inte fått ett fast driftställe i Sverige vid tillämpningen av skatteavtalet med Polen.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om sanktionsavgift

Alla fordon som omfattas av reglerna om kör- och vilotider inom EU ska vara utrustade med färdskrivare och förarna av fordonen ska använda förarkort alternativt diagramblad i färdskrivarna. Om en förare bryter mot bestämmelserna om hur förarkort eller diagramblad ska användas kan transportföretaget som ansvarar för fordonet påföras sanktionsavgift om det inte gjort vad som ankommit på företaget för att hindra överträdelsen.

I målet hade Transportstyrelsen påfört transportföretaget sanktionsavgift för två överträdelser som avsåg felaktig användning av förarkort den 13–14 december 2013. I ett av företagets fordon hade en körning registrerats utan förarkort. Eftersom det hade skett ett avbrott i körningen kring midnatt ansåg Transportstyrelsen att det var fråga om två överträdelser.

Transportföretagets ansvar är avhängigt av att företagets förare har brutit mot vissa angivna bestämmelser. Detsamma bör enligt Högsta förvaltningsdomstolen gälla när det ska avgöras hur många överträdelser som företaget ska påföras sanktionsavgift för.

En förare ska varje dag som han eller hon kör registrera sina aktiviteter med användning av ett förarkort. Förarkortet ska sättas in när föraren tar över fordonet och får som huvudregel inte tas ut förrän vid den dagliga körtidens slut. Daglig körtid omfattar all tid mellan slutet på en dygnsvila och början på nästa dygnsvila. Högsta förvaltningsdomstolen fann att den omständigheten att en körning under den dagliga körtiden sträcker sig över midnatt, eller att det under förarens arbetspass har skett avbrott i körningen, saknar betydelse vid bedömningen av hur många överträdelser föraren har gjort sig skyldig till. Detsamma gäller vid beräkningen av företagets sanktionsavgift.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om förhandsbesked om mervärdesskatt

Omsättning av tjänster som tillhandahålls inom fristående grupper av fysiska eller juridiska personer är enligt 3 kap. 23 a § mervärdesskattelagen undantagen från skatteplikt förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. EU-domstolen har funnit att motsvarande bestämmelse i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så att undantaget endast avser fristående grupper av personer vars medlemmar utövar en verksamhet av allmänt intresse som nämns i artikel 132 i mervärdesskattedirektivet (t.ex. Aviva, C‑605/15, EU:C:2017:718).

 

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att undantaget från skatteplikt i 3 kap. 23 a § mervärdesskattelagen ska tillämpas i enlighet med EU-domstolens praxis. Verksamhet som består i att tillgodose arbetstagares rätt till pensioner och andra förmåner enligt kollektivavtal kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte anses vara av allmänt intresse i den mening som avses i artikel 132 i mervärdesskattedirektivet.

 

Högsta förvaltningsdomstolen fastställer därför Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen