Under en semesterresa köpte en person 13 armbandsur för drygt 217 000 kr och förde in dem i Sverige utan att anmäla dem till tullbehandling. Den undandragna skatten beräknades till drygt 54 000 kr. Hovrätten dömde personen för tullbrott och förverkade armbandsuren. Straffet bestämdes till villkorlig dom. Personen slapp betala böter med hänsyn till förverkandet.

Enligt 16 § smugglingslagen ska förverkande ske om det inte är ”uppenbart oskäligt”. Målet i Högsta domstolen handlade främst om vad som vid smugglingsbrott ska anses vara ”uppenbart oskäligt”.

Högsta domstolen anger ett antal förhållanden som i olika riktningar ska påverka den bedömningen. Domstolen tar ställning till vilket värde på de smugglade varorna som ska läggas till grund för bedömningen och kommer fram till att det ska vara inköpspriset och inte marknadsvärdet.

Högsta domstolen bedömde att ett förverkande av samtliga armbandsur skulle vara uppenbart oskäligt. Därför förverkades endast cirka hälften av klockorna. Detta motsvarade ungefär två gånger det undandragna beloppet. Högsta domstolen kom också fram till att med den bedömningen i förverkandefrågan skulle påföljden för tullbrottet bli villkorlig dom i förening med ett bötesstraff.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Mannen begärdes utlämnad till Serbien för att verkställa ett fängelsestraff för häleri. Han har permanent uppehållstillstånd i Sverige och lever här tillsammans med sina två små barn och sin sambo. Barnen och sambon är svenska medborgare. Mannen gjorde gällande att utlämningen var oförenlig med Barnkonventionen eftersom den skulle leda till att barnen skulle skiljas från sin pappa.

Högsta domstolen konstaterar att Barnkonventionen gäller som svensk lag och att principen om barnets bästa ska vägas in i bedömningen vid beslut om utlämning som rör ett barn. Det innebär att barnets bästa ska utredas, beaktas och bedömas i sådana ärenden. Det innebär dock inte att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande. I utlämningsärenden ställs barnets bästa mot staters intresse av att lagföra begångna brott och att verkställa straff och det kan i många fall leda till att barnets bästa får vika.

Högsta domstolen uttalar att den, på motsvarande sätt som när det gäller Europakonventionen, bör yttra sig till regeringen i frågan om en utlämning är förenlig med Barnkonventionen.

Högsta domstolen gör bedömningen att hänsynen till barnens bästa talar för att mannen i det här fallet inte ska utlämnas till Serbien. Mot barnens intresse ställs intresset av att dels kunna verkställa det fängelsestraff som mannen har dömts till, dels fullgöra det åtagande som Sverige har gjort i förhållande till Serbien. Domstolen beaktar vidare bl.a. att barnen kan stanna med sin mamma i sin hemmiljö och att de skiljs från pappan endast för en begränsad tid.

Utlämningen ansågs mot den bakgrunden inte vara oförenlig med Barnkonventionen. Inte heller i övrigt fanns det hinder mot utlämning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen