Dom i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Utdelning ska tas upp till beskattning av den som har rätt till utdelningen när den kan disponeras. Om en aktieägare vid den tidpunkten har gett bort sin rätt till utdelning, exempelvis till en stiftelse, kan aktieägaren således inte beskattas. En förmögenhetsöverföring från ett aktiebolag till en stiftelse kan dock anses utgöra ett sådant förfogande över värdet att aktieägaren beskattas för utdelning.

En stiftelse som uppfyller vissa krav är skattskyldig endast i begränsad omfattning (inskränkt skattskyldig). För detta krävs bl.a. att stiftelsen i skälig omfattning använder sina intäkter för dess allmännyttiga ändamål (fullföljdskravet). De intäkter som därvid beaktas är i princip sådana som omfattas av skatteprivilegiet, liksom gåvor i vissa fall, och vid bedömningen tas hänsyn till förhållandena under flera beskattningsår.

I målet avsåg en aktieägare att ge bort sin rätt till utdelning från sitt helägda bolag till en stiftelse. Därefter skulle bolaget besluta om utdelning av viss egendom (bl.a. aktier). Aktieägaren och stiftelsen hade ansökt om förhandsbesked för att få klarhet i om aktieägaren skulle beskattas för utdelningen. De ville även veta om stiftelsen uppfyllde kraven för att vara inskränkt skattskyldig och om rätten till utdelning, den avsedda utdelningen respektive senare utdelning på de erhållna aktierna utgjorde skattepliktig inkomst för stiftelsen. De ville också veta om skatteflyktslagen var tillämplig.

Vad gällde aktieägaren fann Högsta förvaltningsdomstolen att det när utdelningen kunde disponeras stod klart att han gett bort rätten till utdelning. Att det var förutbestämt att utdelningen skulle avse viss egendom och att aktieägaren hade förfogat över rättshandlingarna som föregått utdelnings­beslutet medförde inte att den verkliga innebörden av rätts­handling­arna var en annan än vad de gav uttryck för och aktieägaren skulle därmed inte beskattas för utdelningen.

Beträffande stiftelsen angav Högsta förvaltningsdomstolen att vad aktieägaren skulle ge bort till stiftelsen var rätten till utdelning, och således inte den egendom som utdelningen skulle bestå av. Rätten till utdelning utgjorde inte någon intäkt som skulle beskattas hos stiftelsen. Den utdelning som stiftelsen skulle erhålla till följd av den överlåtna rätten ansågs vidare utgöra en sådan intäkt som skulle beaktas vid bedömningen av om fullföljdskravet var uppfyllt. Då en bedömning av detta krav förutsatte att förhållandena under flera beskattningsår beaktades, aktualiserades utpräglade utrednings- och bevisfrågor som inte ansågs lämpliga, eller ens möjliga, att pröva inom ramen för ett förhandsbesked. Frågan om stiftelsen var inskränkt skattskyldig kunde därmed inte besvaras. Inte heller frågorna om beskattning av utdelning som stiftelsen erhöll skulle prövas, med hänsyn till frågornas samband med stiftelsens skatterättsliga status. Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde och avvisade därför ansökningen i de delarna.

Skatteflyktslagen ansågs inte tillämplig i målet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om rätt att ta del av allmän handling

Var och en har rätt att hos myndigheter, t.ex. domstolar, ta del av allmänna handlingar förutsatt att uppgifterna i dem inte omfattas av sekretess. Utgångspunkten är att domstolarnas avgöranden ska vara offentliga. Uppgifter som har varit sekretessbelagda i ett mål eller ärende blir därför offentliga om de tas in i en dom eller ett slutligt beslut. Domstolen kan dock i sitt avgörande besluta att en sekretess­bestämmelse ska vara tillämplig på uppgifterna även i fortsättningen.

Med stöd av reglerna om handlingsoffentlighet begärde en person hos Förvaltningsrätten i Umeå att få ta del av uppgifter i en bilaga till en dom om tvångsvård av barn. Bilagan innehöll parternas namn, personnummer och adresser. Förvaltningsrätten hade i domen beslutat om fortsatt sekretess för uppgifterna med hänvisning till bestämmelsen om social­tjänstsekretess. Den bestämmelsen är emellertid inte tillämplig på uppgifter som tas in i en dom. I målet uppkom därför frågan om ett beslut om fortsatt sekretess som grundats på fel sekretess­bestämmelse ändå kan anses ha verkan.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att ett beslut om fortsatt sekretess i princip endast kan gälla med avseende på just den bestämmelse som anges i beslutet. Principen kan dock inte tillämpas helt undantagslöst. Om det klart framgår att domstolen har avsett att fortsatt sekretess ska gälla, så kan inte det förhållandet att domstolen av misstag har hänvisat till fel sekretessbestämmelse i alla situationer medföra att uppgifterna ska lämnas ut. Att låta ett sådant misstag leda till att viktiga sekretessintressen med automatik går förlorade, framstår inte som förenligt med de tankar som bär upp offentlighetsprincipen. I situationer av detta slag får ett beslut om fortsatt sekretess därmed ändå anses ha verkan under förutsättning att uppgifterna vid tidpunkten för dom­stolens avgörande omfattades av sekretess enligt någon annan bestämmelse. Detta gäller dock endast om den tillämpliga sekretessbestämmelsen grundas på samma skyddsintresse som det intresse som domstolen genom sitt beslut har ansett motiverar att fortsatt sekretess ska gälla.

I det nu aktuella målet fann Högsta förvaltningsdomstolen att uppgifterna vid tidpunkten för förvalt­ningsrättens dom omfattades av sekretess enligt andra bestämmelser än den som förvaltnings­­rätten i domen hade beslutat skulle vara fortsatt tillämplig och att skyddsintresset i bestämmelserna var detsamma (skydd för enskilda mot förföljelse). Kammarrätten hade dock, efter det att förvaltnings­rättens dom i målet om tvångs­vård av barn överklagats dit, upphävt förvaltningsrättens beslut om sekretess. Upp­gifterna omfattades därmed inte längre av sekretess och skulle därför lämnas ut.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om offentlig upphandling

En offentlig upphandling ska genomföras på ett sådant sätt att leverantörer behandlas på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt. En upphandling får därför inte utformas i syfte att begränsa konkurrensen så att vissa leverantörer gynnas eller missgynnas på ett otillbörligt sätt.

Av sociala skäl kan emellertid en upphandling reserveras för skyddade verkstäder eller för leverantörer vars främsta syfte är social och yrkesmässig integration av personer med funktionsnedsättning eller av personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, s.k. sociala företag. Den skyddade verkstaden eller det sociala företaget ska till viss andel, minst 30 procent, sysselsätta personer med funktionsnedsättning eller personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Den fråga som Högsta förvaltningsdomstolen hade att ta ställning till var om en anbudsgivare kan kvalificera sig i en reserverad upphandling genom att ange att avtalet ska fullgöras av en organisatorisk enhet inom anbudsgivaren och att den enheten utgör en skyddad verkstad eller ett socialt företag.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att reglerna om reserverade upphandlingar syftar till att vissa leverantörer ska ges möjlighet att tilldelas avtal under förutsättningar som inte skulle gälla vid normala konkurrensförhållanden. För att säkerställa detta syfte måste de krav som ställs för att kvalificera sig i en upphandling gälla leverantören som sådan. Den leverantör som lämnar ett anbud i en reserverad upphandling ska alltså för att kvalificera sig vara en skydda verkstad eller ett social företag samt ha en tillräcklig sysselsättningsgrad för personer med funktionsnedsättning eller som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. En anbudsgivare kan alltså inte kvalificera sig i en reserverad upphandling genom att hänvisa till att en viss organisatorisk enhet inom denna utgör en skyddad verkstad eller ett socialt företag. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att ingenting hindrar att en organisatorisk enhet inom en juridisk person själv lämnar anbud i en upphandling och alltså är en leverantör i upphandlingsregelverkets mening.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Reglerna om förnyelse av försäkring förklaras

Den försäkring som familjen tagit för en viss tid på grund av tillfällig utlandsvistelse förnyades vid några tillfällen. Frågan i Högsta domstolen var om en försäkring skulle förnyas ytterligare en gång.

En konsument ska enligt försäkringsavtalslagen i princip kunna få en sådan försäkring som tillhandahålls av bolagen på marknaden. Lagen bygger också på att en konsument önskar ett kontinuerligt försäkringsskydd. Därför finns det regler om s.k. kontraheringsplikt och begränsningar av försäkringsbolagens uppsägningsrätt. Försäkringsbolaget får enligt dessa regler inte vägra att tillhandahålla försäkring eller säga upp en försäkring om det inte finns särskilda skäl. Om inte avsikten är att försäkringen ska gälla endast för viss tid förnyas den i regel automatiskt.

– Reglerna innebär att alla typer av konsumentförsäkringar i och för sig är föremål för förnyelse, förklarar Svante O. Johansson, domare i Högsta domstolen. Är avsikten att försäkringen endast ska gälla under en begränsad tid och detta kommit till uttryck i t.ex. ett avtal, upphör den dock utan att det krävs någon uppsägning. I sådana fall har konsumenten inte någon rätt till förnyelse av försäkringen, avslutar Johansson.

I detta fall ansåg Högsta domstolen att det av parternas avtal följde att försäkringen utan uppsägning upphörde och inte skulle förnyas. Försäkringstagaren hade därmed inte rätt att få försäkringen förnyad med stöd av reglerna i försäkringsavtalslagen.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Svenska lagar, praxis & regler!