Tornet skulle uppföras i ett grönområde som ligger nära ett småhusområde i Båstads kommun. Grönområdet skulle utgöra naturmark enligt en detaljplan från 2007. Syftet med planen var att förbättra förutsättningarna för åretruntboende och att göra en anpassning till höjda krav för fritidsbebyggelse.

Kommunen avslog ansökan, eftersom åtgärden stred mot detaljplanen och bedömdes ge upphov till betydande olägenhet för nyttjandet av grönområdet och för de närboende. Såväl mark- och miljödomstolen som Mark- och miljööverdomstolen har avslagit företagets överklagande.

Högsta domstolen har nu tagit ställning till förutsättningarna för att bevilja bygglov för en åtgärd som avviker från en detaljplan.

Bygglov får ges om avvikelsen från planen är liten. Avvikelsen har dock i detta fall inte ansetts vara liten. Bygglov får ges också om åtgärden tillgodoser ett allmänt intresse. Högsta domstolen anser att anläggningar för trådlös telekommunikation tillgodoser ett allmänt intresse och att det därför i och för sig finns möjlighet att ge bygglov i strid med planen.

Innan bygglov beviljas måste emellertid, enligt Högsta domstolen, den beslutande instansen göra en kompletterande lämplighetsbedömning. Intresset av åtgärden ska vägas mot andra intressen, däribland intresset av att kommunen i rimlig utsträckning behåller sitt inflytande över markanvändningen. I detta fall har kommunen beaktansvärda och legitima skäl för att motsätta sig åtgärden. Högsta domstolen har därför avslagit överklagandet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Sedan gammalt anses produktion och handhavande av el utgöra farlig verksamhet. Det finns därför regler om att innehavare av starkströmsanläggningar under vissa förutsättningar har ett strikt ansvar för skador som orsakas av el från innehavarens anläggning. Dessutom finns det i elsäkerhetslagen regler om strikt produktansvar för el med säkerhetsbrister.

Produktansvaret för el med säkerhetsbrister kunde i detta mål inte grunda ett skadeståndsansvar eftersom produktansvaret inte omfattar skador på egendom i näringsverksamhet. Högsta domstolen konstaterade att förekomsten av regeln om ett produktansvar inte i sig hindrar att ett skadeståndsanspråk grundas på regeln om strikt ansvar för skador orsakade av el från en starkströmsanläggning. Högsta domstolen ansåg vidare att lagtextens lydelse att ett strikt ansvar gäller för innehavaren av den starkströmsanläggning som ”elen senast kom från” innebar att nätföretagets ansvar kvarstod eftersom den skadliga elen som orsakade branden senast kom från företagets anläggning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Enligt bostadsrättslagen ska bostadsrättshavaren på egen bekostnad hålla lägenheten i gott skick. Lagstiftaren har i övrigt överlämnat åt bostadsrättsföreningarna att i stadgarna närmare bestämma vad som omfattas av bostadsrättshavarens underhållsansvar.

– Enligt föreningens stadgar ansvarade bostadsrättshavarna för lägenhetens inre, till vilket enligt stadgarna räknades bl.a. golv. Ordet golv är inte entydigt och måste tolkas mot bakgrund av t.ex. villkorets syfte och ändamål, berättar Svante O. Johansson, domare i Högsta domstolen.

Högsta domstolen kom fram till att ordet ”golv” kan syfta på flera saker. Mot bakgrund av att det i stadgarna angetts att bostadsrättshavarens ansvar avsåg lägenhetens ”inre” uppfattade domstolen det som en precisering. Med hänsyn till detta och syftet med regleringen i stadgarna, kom domstolen fram till att ansvaret för golv i detta fall endast omfattade golvets ytskikt. Eftersom golvvärmesystemet var installerat under detta skikt ansvarade föreningen för det.

– Rättsfallet illustrerar vikten av att bostadsrättsföreningarnas stadgar utformas på ett så tydligt sätt som möjligt. Med tydliga stadgar kan man undvika diskussioner om vem som ska stå för underhåll och reparationer av olika delar av lägenheten, avslutar Johansson.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

En ansökan har gjorts om upprustning av vattenkraftverket Ejforsen i älven Fulan norr om Sälen. Kommittén Rädda Västerdalälven överklagade en dom som meddelades i anledning av ansökningen.

Enligt miljöbalken har en miljöorganisation rätt att överklaga om den har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.

Kommittén Rädda Västerdalälven har betydligt färre medlemmar än 100. Frågan var därför om kommittén på annat sätt hade visat att den har allmänhetens stöd för sin verksamhet.

Högsta domstolen utvecklar hur man närmare ska bedöma om en viss miljöorganisation har allmänhetens stöd. I grunden handlar det om att organisationen ska företräda ett förhållandevis utbrett engagemang i miljöskyddsfrågor i det omgivande samhället. När man bedömer den saken får det betydelse bl.a. hur omfattande verksamhet organisationen har, vilken anknytning den har till orten och hur länge den har varit verksam.

Domstolen konstaterar att Kommittén Rädda Västerdalälven har varit starkt engagerad i miljöfrågor kring älven sedan den bildades 1968. Särskilt med tanke på den långa tid som kommittén har varit verksam kommer domstolen fram till att den har allmänhetens stöd för sin verksamhet, trots det låga medlemsantalet. Kommittén hade därför rätt att överklaga.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Frågan som Högsta domstolen har prövat är om en allmän domstol i en jävsprocess är bunden av en förvaltningsdomstols avgörande. Högsta domstolen har kommit fram till att så normalt är fallet. Men om betalningsskyldigheten har ifrågasatts med hänvisning till någonting som har inträffat efter förvaltningsdomstolens avgörande kan konkursdomstolen ompröva betalningsskyldigheten, under förutsättning att det pågår ett omprövnings- eller resningsförfarande i behörig instans och utfallet av detta inte kan avvaktas.

I detta fall har Högsta domstolen ansett att det efter förvaltningsdomstolarnas avgöranden har inträffat omständigheter av betydelse för skattskyldigheten. Det pågår emellertid inte något omprövnings- eller resningsärende i behörig instans. Det finns därför inte förutsättningar att pröva skattskyldigheten i jävsprocessen. Skatteverket har därför getts rätt att bevaka hela skattefordran.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

En golvläggare i Varberg skadades 1988 i trafikolycka. Det bestämdes då att han inte skulle få någon trafikskadeersättning från sitt försäkringsbolag på grund av bl.a. det sjukbidrag som utgick. Lönen i hans gamla yrke utvecklades sedan bättre än man hade räknat med. År 2015 begärde han därför att försäkringsbolaget omprövade hans rätt till ersättning. Bolaget invände då att hans fordringar på ytterligare ersättning från trafikförsäkringen var preskriberade.

I Halmstads tingsrätt pågår en tvist om den saken.

Enligt lagen har den försäkrade rätt till omprövning av trafikskadeersättningen om förhållandena har ändrats väsentligt sedan ersättningen bestämdes. En sådan omprövning kan leda till att den försäkrade ska ha ytterligare ersättning. Den grundläggande tanken med detta är att man vill säkerställa att den försäkrade, trots att tiden går och förhållandena ändras, blir fullt kompenserad för trafikskadan.

Högsta domstolen har nu besvarat två frågor från tingsrätten.

Först förklarar domstolen att den fordran på ytterligare ersättning som den försäkrade kan ha vid en omprövning preskriberas i sin helhet tio år från det att den för fordringen väsentliga förändringen av uppkom, t.ex. en lönehöjning i det gamla yrket. Preskriptionstiden på tio år ska alltså räknas från tidpunkten för den väsentliga förändringen.

För det andra förklarar domstolen att den försäkrade kan ha rätt till flera omprövningar om det händer nya väsentliga förändringar under åren. Med tiden kan det uppkomma nya väsentliga förändringar i de ekonomiska förhållandena, t.ex. en fortsatt löneutveckling, och varje sådan kan motivera en ny omprövning av den ersättning för inkomstförlust som har bestämts.

Målet fortsätter nu i tingsrätten.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Målen rörde marknadsmanipulation genom handel med små volymer av aktier. Privatpersoner hade handlat med enstaka aktier med följd att aktiekursen påverkades utan att denna kursrörelse motsvarade en verklig förändring av utbudet eller efterfrågan på aktien. Högsta domstolen konstaterar att sådan handel utgör ett störningsmoment på värdepappersmarknaden som innebär en risk för marknadens integritet. 

Vid bedömningen av sanktionsavgiftens storlek ska det beaktas bl.a. hur många transaktioner överträdelsen har omfattat, hur lång tid överträdelsen har pågått och om personen tidigare har varnats för liknande beteenden. Avgifterna bestäms i de aktuella fallen till 70 000 kr, 100 000 kr respektive 120 000 kr.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

En man i Göteborg har suttit häktad sedan mars 2019, misstänkt för grovt narkotikabrott. I oktober 2019 väcktes åtal mot honom och 14 andra personer. Åtalen behandlades i en enda rättegång. I tingsrättens dom, som kom i juli 2020, dömdes mannen till fängelse i fyra år och sex månader. Han överklagade och ville bli frikänd. Även i hovrätten handläggs åtalet mot honom tillsammans med åtalen mot ett flertal medtilltalade. Enligt hovrättens planering kommer åtalet mot mannen att behandlas först i januari 2021.

Högsta domstolen har bedömt att omständigheterna, däribland brottsmisstanken, mannens tidigare brottslighet och hans personliga förhållanden, i och för sig är sådana att mannen ska vara fortsatt häktad, men enbart under förutsättning att det är förenligt med den s.k. proportionalitetsprincipen. Den principen, som är fastlagd i lag, innebär att häktning får ske endast om skälen för häktning uppväger det men eller intrång som åtgärden innebär för den enskilde.

Högsta domstolen har konstaterat att åtalet mot mannen avser en enda åtalspunkt och att bevisningen i den delen är förhållandevis begränsad. Att handläggningen av åtalet ändå har dragit ut på tiden har väsentligen berott på att det har handlagts tillsammans med åtalen mot andra. Domstolen har bedömt att skälen för den gemensamma handläggningen inte har varit särskilt starka och att mannens intresse av att inte vara häktad därför – i vart fall i detta skede av målet – väger tyngre än de skäl som talar för häktning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

För att en åtgärd som enligt lag eller enligt ett myndighetsbeslut ska komma till stånd kan myndigheter och domstolar vitesförelägga den som är skyldig att vidta åtgärden. Vitesbeloppet ska bestämmas till ett belopp som kan antas förmå henne eller honom att följa föreläggandet. Det ska framgå när eller inom vilken tidsfrist åtgärden ska vidtas. Om föreläggandet inte följs kan vitet dömas ut.

Vite får inte föreläggas om mottagaren kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet. Om det visar sig att en mottagare, som inte följt ett föreläggande, varit förhindrad att vidta åtgärden (haft en giltig ursäkt) ska något vite inte dömas ut.

Ett vite ska inte heller dömas ut om ändamålet med vitet förlorat sin betydelse, t.ex. för att den blivit obehövlig på grund av en naturhändelse. Att mottagaren har vidtagit den förelagda åtgärden, men för sent, hindrar däremot inte att vitet döms ut. Det kan dock medföra att vitet jämkas.

Jämkning av ett förelagt vite får ske om det finns särskilda skäl. Skäl för jämkning kan bl.a. vara att förhållandena ändrats, att underlåtenheten att följa föreläggandet varit ursäktlig, utan att mottagaren haft giltig ursäkt, eller att mottagaren visat en vilja att följa föreläggandet. Att vitet framstår som alltför högt i förhållande till mottagarens ekonomiska situation kan också beaktas. Skäl mot jämkning kan vara att det är särskilt angeläget att den förelagda åtgärden vidtas och att det sker i rätt tid.

Högsta domstolen framhåller att möjligheten till jämkning ska användas med försiktighet och med beaktande av att respekten för vitesförelägganden upprätthålls, samtidigt som hänsyn ska tas till omständigheterna i det enskilda fallet så att det belopp som döms ut blir rimligt och proportionerligt.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Frågan i Högsta domstolen har varit om klaganden har rätt till ersättning för sina kostnader i ärendet vid tingsrätten och vem som i så fall ska betala ersättningen. Hon har gjort gällande att Skatteverket ska betala hennes kostnader. Detta har Skatteverket motsatt sig, bl.a. med hänvisning till att verket i ett tidigt skede av tingsrättsförfarandet medgav klagandens överklagande av utmätningsbeslutet.

Högsta domstolen har i målet tillämpat en rättsregel som domstolen slog fast i ett avgörande år 2015 och som innebär att en enskild som vinner ett överklagat utmätningsmål, där staten är part, under vissa förutsättningar har rätt att få ersättning av staten för befogade rättegångskostnader. Domstolen konstaterade att detta normalt gäller även om staten har medgett överklagandet. I detta fall fick därför klaganden ersättning för sina kostnader.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Den som har väsentlig anknytning till Sverige och som tidigare varit bosatt här är obegränsat skattskyldig. Frågan om det föreligger väsentlig anknytning hit ska avgöras genom en samlad bedömning där alla omständigheter av betydelse ska beaktas.

Klaganden äger 18,3 procent av aktierna i ett brittiskt bolag, som i sin tur äger samtliga aktier i ett svenskt rörelsedrivande bolag. Klaganden delar ledningsansvaret för koncernen med de två andra grundarna av det brittiska bolaget. Han etablerade det svenska bolaget och under åren 2012–2015 var han verkställande direktör i bolaget. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen har klaganden ett väsentligt inflytande i näringsverksamhet i Sverige.

Mellan 1998 och september 2011 bodde klaganden i Storbritannien. Sedan september 2015 bor han i ett annat land inom EU och dessförinnan var han bosatt i Sverige i fyra år. Ytterligare anknytningsfaktorer att beakta är klagandens svenska medborgarskap och hans innehav av en fritidsfastighet i Sverige, där han enligt uppgift vistas varje år.

Vid den samlade bedömning som ska göras fann Högsta förvaltningsdomstolen att klaganden har väsentlig anknytning till Sverige och att han därmed är obegränsat skattskyldig i Sverige.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Fråga om anvisningskommunen ansvarar för stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen (2001:453) efter utgången av hyresperioden för bostaden (Mål nr 3444-20, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 593-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

När det underlag som skattetillägg ska beräknas på bestäms ska enligt 49 kap. 19 § skatteförfarandelagen hänsyn bara tas till förhållanden som rör den fråga som ligger till grund för skattetillägget.

Ett utländskt bolag köpte och sålde en maskin under samma dag i samband med en sale and lease back-transaktion. Bolaget ansökte om registrering till mervärdesskatt i Sverige för att kunna redovisa mervärdesskatten på transaktionerna. I skattedeklarationen för den aktuella redovisningsperioden redovisade bolaget den ingående skatten, men någon utgående skatt redovisades inte. Skatteverket medgav avdrag för den ingående skatten och beloppet tillgodoräknades bolagets skattekonto. Någon utbetalning från skattekontot skedde inte utan beloppet stod kvar orört. Efter att Skatteverket hade upptäckt att den utgående skatten inte hade redovisats, påfördes bolaget skattetillägg beräknat på höjningen av den skatten. Bolaget ansåg att hänsyn skulle tas till den ingående skatten.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar mot bakgrund av förarbetsuttalanden att en förutsättning för att en invändning ska kunna påverka beräkningen av underlaget för skattetillägg är att den inte redan har beaktats vid beskattningen. Eftersom bolaget hade redovisat den ingående skatten för inköpet av maskinen och tillgodoräknats skatten när det upptäcktes att den utgående skatten inte hade redovisats, kan den ingående skatten inte beaktas vid bestämmandet av underlaget för skattetillägg. Detta gäller oavsett om den ingående och utgående skatten avser samma fråga. Underlaget för skattetillägg utgörs därmed av den oredovisade utgående mervärdesskatten.

Högsta förvaltningsdomstolen bedömer att det är oskäligt att ta ut skattetillägg med fullt belopp. Bolaget medges därför delvis befrielse från skattetillägget och skattetillägget sätts ned till hälften.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Fråga gäller vem som kan åläggas avgiftsskyldighet för marknadskontroll enligt 15 § radioutrustningslagen (2016:392). (Mål nr 4484-20, Kammarrätten i Stockholms mål nr 1669-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Skatteverket beslutade vid ordinarie omprövning och genom efterbeskattning att skönsmässigt beskatta en person och påföra skattetillägg för kontantinsättningar som gjorts på dennes bankkonto. Insättningarna hade gjorts vid ett sextiotal tillfällen under 2013–2015 och uppgick till ett sammanlagt belopp om drygt 330 000 kr. Insättningarna beskattades i inkomstslaget näringsverksamhet och utgående mervärdesskatt påfördes.

Den skattskyldige överklagade beslutet och uppgav att insättningarna bl.a. var återbetalningar av lån. Vidare framhöll han att en del av insättningar bestod av pengar han själv lånat i euro av en släkting och förvarat hemma och vid behov växlat till kronor och satt in på sitt bankkonto. Skatteverket motsatte sig bifall till överklagandet och yrkade för egen del i andra hand att insättningarna skulle beskattas i inkomstslaget tjänst. Förvaltningsrätten avslog överklagandet medan kammarrätten biföll det och upphävde Skatteverkets beslut.

Skatteverket överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och yrkade att den skattskyldige skulle beskattas skönsmässigt i inkomstslaget tjänst för insättningarna och att skattetillägg skulle påföras till följd av skönsbeskattningen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att bestämmelsen om skönsbeskattning ska ses mot bakgrund av den skattskyldiges dokumentationsskyldighet. Det är också den skattskyldige som har lättast att visa var de pengar som satts in på dennes konto kommer från. Det är Skatteverket som har bevisbördan för att det finns förutsättningar för såväl skönsbeskattning som efterbeskattning. Eftersom det bara är ett fåtal inkomster som är skattefria, kan kontantinsättningar tyda på att den skattskyldige har haft skattepliktiga inkomster. Så är särskilt fallet om det rör sig om ett stort belopp eller om återkommande insättningar som sammantaget uppgår till ett stort belopp.

Vid bedömningen om insättningar på ett konto är skattepliktiga måste dock den skattskyldiges förklaringar och invändningar beaktas. Enbart ett påstående från den skattskyldige om att de pengar som satts in på dennes konto avser t.ex. ett lån eller en gåva räcker som regel inte, utan normalt bör krävas att transaktionen kan verifieras genom låneavtal, kvittenser, kontoutdrag eller annat underlag så att pengarna tydligt kan följas. Bevisvärdet av t.ex. ett intyg som utfärdats av en person som är närstående till den skattskyldige får som regel bedömas som lågt. Högsta förvaltningsdomstolen fann att det av Skatteverkets utredning klart framgick att den skattskyldige haft skattepliktiga inkomster utöver vad som hade redovisats i deklarationerna. Det fanns därmed sådana brister i deklarationerna och i underlagen för dem att förutsättningar för såväl skönsbeskattning som efterbeskattning förelåg. Det saknades anledning att bestämma inkomsterna till lägre belopp än vad som motsvarade kontantinsättningarna.

För att skönsbeskattning ska ske i inkomstslaget tjänst är det inte nödvändigt att Skatteverket har kunnat identifiera ett anställnings- eller uppdragsförhållande eller någon särskild prestation som inkomsten utgör ersättning för. Högsta förvaltningsdomstolen delade Skatteverkets bedömning att beskattning skulle ske i tjänst.

I målen var det även fråga om att skattetillägget för ett av åren blev högre med anledning av Högsta förvaltningsdomstolens dom än vad Skatteverket beslutat i och med att inkomsten beskattades som tjänst i stället för som näringsverksamhet. Däremot blev det totala uttaget av skatt och skattetillägg inte högre. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det högre skattetillägget för ett av åren enbart var en följd av bytet av inkomstslag.

Högsta förvaltningsdomstolen biföll därför Skatteverkets överklagande.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Omsättning av en tjänst är som huvudregel mervärdesskattepliktig. Uthyrning av fastighet undantas emellertid från skatteplikt. Undantaget omfattar dock inte rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet. Sådan uthyrning är alltså skattepliktig.

Målet gällde ett bolag som hade ingått avtal med Migrationsverket om att tillhandahålla tillfälligt anläggningsboende för asylsökande, s.k. ABT-boende. Avtalstiden var sex månader och därefter löpande i som längst ytterligare drygt tre år.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att bedömningen av om en verksamhet av det aktuella slaget ska anses utgöra skattepliktig rumsuthyrning eller inte bör göras utifrån verksamhetens ändamål och innehåll och att den tid som de boende vistas på anläggningen då är av större relevans än hur länge uthyrningen till Migrationsverket ska pågå.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att ändamålet med bolagets verksamhet fick anses vara att bereda de asylsökande logi under en kortare tid. Till detta kom att bolaget skulle stå för bemanningen av anläggningen och tillhandahålla omfattande kringtjänster. Allt sammantaget framstod verksamheten mer som ett aktivt utnyttjande av fastigheten än som en passiv uthyrning av densamma. Tillhandahållandet av logi ansågs därmed utgöra skattepliktig rumsuthyrning i verksamhet som liknar hotellrörelse.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Kammarrätten i Stockholm avgjorde vid ett och samma tillfälle flera mål avseende olika bolag där rättsfrågan var densamma. Kammarrättens domar överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen, som meddelade prövningstillstånd i mål rörande ett av dessa bolag och undanröjde Skatteverkets beslut om eftertaxering och skattetillägg. Därefter beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att inte meddela prövningstillstånd i målen avseende de andra bolagen.

Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål får Högsta förvaltningsdomstolen, enligt 36 § andra stycket förvaltningsprocesslagen, meddela prövningstillstånd även i de övriga målen, s.k. följd-pt.

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen får resning beviljas – dvs. att målet tas upp på nytt – om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl för detta.

Bolagen i de nu aktuella målen ansökte om resning och gjorde gällande att bestämmelsen om följd-pt inte är fakultativ i situationer där andra rättsmedel för likabehandling saknas. De menade att Högsta förvaltningsdomstolen gjorde fel som inte meddelade följd-pt i deras mål.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det i och för sig funnits utrymme för domstolen att bevilja prövningstillstånd med stöd av bestämmelsen om följd-pt i bolagens mål, eftersom rättsfrågan var densamma som i de mål vari prövningstillstånd meddelades. För prövningstillstånd talade också det förhållandet att det för bolagen rörde betydande skattebelopp och skattetillägg samt att bolagen inte hade möjlighet att begära omprövning hos Skatteverket med åberopande av ny praxis när Högsta förvaltningsdomstolen tog ställning till frågan om prövningstillstånd.

Frågan om följd-pt skulle meddelas fick emellertid avgöras efter en avvägning av omständigheterna i målen. Att prövningstillstånd inte meddelades utgjorde därför varken ett rättegångsfel eller en uppenbar lagstridig rättstillämpning. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därför att det inte förelåg sådana synnerliga skäl som krävs för resning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Skatt ska enligt lagen om skatt på plastbärkassar betalas för plastbärkassar. Med plastbärkasse avses en bärkasse som i mer än försumbar omfattning består av plast. En bärkasse definieras i lagen som en påse, med eller utan handtag, som är avsedd att tillhandahållas konsumenter för att de ska kunna packa varor på en plats där varor tillhandahålls eller bära varor därifrån och som inte är avsedd för varaktigt bruk. Plastkassar som är avsedda för varaktigt bruk är därför inte skattepliktiga.

I det mål som Högsta förvaltningsdomstolen nu har prövat har Skatterättsnämnden i ett förhandsbesked ansett att en plastkasse som ett bolag har för avsikt att tillverka är skattepliktig. Plastkassen är baserad på återvunnen LLD-polyeten och har en väggtjocklek om 95 mikrometer. Research Institutes of Sweden (RISE) har testat kassen och godkänt den som en flergångsbärkasse. Enligt RISE kommer den att hålla för minst 50 användningar.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att plastkassens konstruktion och materialval inte på något avgörande sätt skiljer sig från sådana plastkassar av engångskaraktär som typiskt sett tillhandahålls inom detaljhandeln. Domstolen bedömer att plastkassen inte är av sådant slag att den typiskt sett kommer att användas ett stort antal gånger. Den kan därmed inte anses vara avsedd för varaktigt bruk. Högsta förvaltningsdomstolen fastställer därför Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Assistansersättning kan betalas ut i förskott. Då baseras utbetalningen på ett beräknat antal assistanstimmar i genomsnitt per månad för en viss tidsperiod (en s.k. beviljandeperiod). Efter varje månads slut ska en redovisning av det faktiska antalet utförda timmar lämnas till Försäkringskassan. Om det finns en större avvikelse mellan det beräknade antalet assistanstimmar och antalet utförda timmar, ska en avräkning göras. En slutavräkning ska alltid göras senast två månader efter utgången av varje beviljandeperiod.

Frågan som uppkom i målet var om en tilläggsräkning avseende utförd assistans som lämnats in till Försäkringskassan först efter det att slutavräkning gjorts kan läggas till grund för utbetalning av assistansersättning.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att redan det förhållandet att lagtexten innehåller begreppet ”slutavräkning” talar för att någon ytterligare avräkning inte ska göras. Till detta kommer att det finns andra bestämmelser i 51 kap. socialförsäkringsbalken som förutsätter att den assistansersättning som den enskilde har rätt att få utbetald ska vara slutligt beslutad i samband med slutavräkningen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att 51 kap. 15 § socialförsäkringsbalken måste förstås så, att med slutavräkning avses den slutliga och definitiva avräkningen och att en redovisning avseende utförd assistans som lämnats in till Försäkringskassan först efter det att denna avräkning har gjorts därför inte kan läggas till grund för utbetalning av assistansersättning. Kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden upphävs och Försäkringskassans beslut fastställs.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen