Den fråga i målet som har lett till att Högsta förvaltningsdomstolen meddelat prövningstillstånd är om en informationsskrivelse, som trafikförvaltningen skickat ut till personer med färdtjänsttillstånd, utgör ett överklagbart beslut (Mål nr 6507-19, Kammarrätten i Stockholms mål nr 4405-19).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

I samband med utredning av ringa narkotikabrott genomfördes provtagning och analys av urin. Den underåriga personen som dömdes för ringa narkotikabrott ålades att till staten återbetala kostnaden för undersökningen. Enligt huvudregeln i rättegångsbalken ska sådana kostnader återbetalas.

Frågan i målet var om det fanns skäl att helt eller delvis sätta ned det belopp som skulle återbetalas.

I avgörandet slår Högsta domstolen fast att lagöverträdare som är under 18 år endast i undantagsfall ska bli återbetalningsskyldiga för kostnaden för provtagning och analys. Detsamma gäller när den dömde meddelas påföljdseftergift eller har begått brottet under inflytande av en psykisk störning.

Några sådana särskilda förhållanden som kunde motivera att den dömde skulle bli återbetalningsskyldig förelåg inte i målet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Arbetsdomstolen avgjorde 2018 ett mål som rörde tolkning av EU:s så kallade överlåtelsedirektiv mellan å ena sidan Unionen och å andra sidan Almega Tjänsteförbunden och ISS Facility Services AB. I målet inhämtades ett förhandsavgörande från EU-domstolen. EU-domstolen kom fram till att fyra arbetstagare som hade sagts upp, vid beräkning av uppsägningstiden hade rätt att tillgodoräkna sig anställningstid även hos en tidigare arbetsgivare. Domstolen påpekade dock att det ankom på Arbetsdomstolen att kontrollera vissa sakförhållanden i samband med att målet avgjordes. Arbetsdomstolen avgjorde därefter målet och kom fram till att arbetstagarna inte hade rätt att tillgodoräkna sig den tidigare anställningstiden.

Unionen ansökte om resning hos Högsta domstolen och gjorde bl.a. gällande att Arbetsdomstolens rättstillämpning uppenbart stred mot förhandsavgörandet och att det innebar att den var uppenbart lagstridig och därmed resningsgrundande.

Högsta domstolen konstaterar att ett förhandsavgörande från EU-domstolen är bindande för den nationella domstol i vars mål det inhämtats såvitt gäller den unionsrättsliga rättsfråga som EU-domstolen avgjort. Däremot ligger det inom den nationella domstolens exklusiva behörighet att bedöma de faktiska omständigheterna i målet och att tillämpa de gemenskapsrättsliga bestämmelserna på nationella åtgärder eller situationer. Den nationella domstolen är också ensam behörig att tillämpa rent nationell rätt.

I linje med denna behörighetsfördelning gäller enligt Högsta domstolen att om det är klart och oemotsägligt att den nationella domstolen vid tillämpningen av unionsrätten i det aktuella målet har bedömt den unionsrättsliga rättsfrågan i strid mot hur den avgjorts av EU-domstolen så är domstolens agerande att bedöma som uppenbart lagstridig rättstillämpning som kan leda till resning. Det är däremot inte resningsgrundande om den nationella domstolen kommit till en annan slutsats än EU-domstolen vad gäller de faktiska omständigheterna eller rörande rent nationell rätt.

Eftersom Arbetsdomstolens bedömning avsåg de faktiska förhållandena och uttolkningen av innebörden av dessa enligt nationell rätt var det inte fråga om en bedömning som stred mot förhandsavgörandet på ett sätt som kunde vara resningsgrundande. Inte heller i övrigt förelåg skäl för resning. Högsta domstolen avslår därför resningsansökan.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen