Högsta förvaltningsdomstolen har funnit att regeringens beslut att inte ta upp föreningens överklagande till prövning inte är ett sådant tillståndsbeslut som omfattas av artikel 9.2 i Århuskonventionen. Beslutet har därmed inte kunnat bli föremål för rättsprövning efter ansökan av föreningen.
Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen
Målet gällde återkrav av assistansersättning. En assistansanordnare vars tillstånd att bedriva verksamhet med personlig assistans begränsats till personer som tillhör personkrets 1 hade även lämnat assistans till personer som tillhör personkrets 2 och 3 och mottagit assistansersättning för detta. Försäkringskassan beslutade att assistansanordnaren skulle återbetala en del av den utbetalda assistansersättning som lämnats för personer som tillhörde andra personkretsar än den som bolaget hade tillstånd för.
Beslutet överklagades och frågan i målet var om utbetald assistansersättning kan återkrävas på den grunden att villkoren i ett beslut om tillstånd att bedriva verksamhet med personlig assistans inte hade följts, när det inte tydligt framgår av författningsregleringen att ett sådant tillstånd får förenas med villkor.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det är en allmän förvaltningsrättslig princip att en myndighet får förena ett tillstånd med de villkor som bedöms erforderliga, om inte annat följer av den aktuella regleringen. Ett beslut om tillstånd att yrkesmässigt bedriva verksamhet med personlig assistans kan alltså i och för sig förenas med villkor.
En förutsättning för att olika villkor ska få beslutas är dock att de ligger inom ramen för de syften som ska tillgodoses genom tillståndsgivningen. Då ett av syftena med att införa ett krav på tillstånd för att få bedriva yrkesmässig verksamhet med personlig assistans var att säkerställa kvaliteten inom verksamheten – bl.a. avseende personalens kompetens, förhållningssätt och bemötande – låg ett villkor om begränsning till viss personkrets inom ramen för de syften som ska tillgodoses genom tillståndsgivningen och var alltså tillåtet.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det av tillståndsbeviset tydligt framgick att assistansanordnaren endast haft rätt att bedriva verksamhet med personlig assistans gentemot personer som tillhör personkrets 1. Den ersättning som erhållits för assistans som lämnats till personer som tillhör personkrets 2 och 3 hade således lämnats felaktigt. Med hänsyn till att det åligger assistansanordnaren att känna till innehållet i sitt tillstånd måste denne skäligen ha insett att ersättningen hade lämnats felaktigt. Högsta förvaltningsdomstolen avslog därför överklagandet.
Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen
Enligt Högsta domstolen utgör det vattenverksamhet att anlägga ersättningsbrunnen och att leda bort vatten från en ny punkt jämfört med den befintliga brunnen. Ersättningsbrunnen ska ses som en separat vattenanläggning, skild från den befintliga brunnen. Det krävs därför ett särskilt tillstånd för att anlägga ersättningsbrunnen.
Högsta domstolens bedömning innebär att Mark- och miljööverdomstolens domslut fastställs.
Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen
Sjukpenning; fråga om sjukpenning fortsatt ska betalas ut när en person under pågående sjukperiod påbörjar en ny anställning hos samma arbetsgivare. (Mål nr 292-20, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 750-19).
Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen
Sjukpenning; fråga om sjukpenning fortsatt ska betalas ut när en person under pågående sjukperiod påbörjar en ny anställning hos samma arbetsgivare. (Mål nr 292-20, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 750-19).
Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen
Målsäganden hade fått kontakt med en person på sociala medier. Hon lurades att hjälpa denne genom att sätta in stora belopp – sammanlagt 1 004 000 kr – på konton som tillhörde den tilltalade mannen.
Målsäganden begärde skadestånd på grund av penningtvättsbrotten. Vid brott av det slaget som består i att penningmedel sätts in på ett konto blir gärningsmannen ansvarig för den skada som uppstår genom den brottslighet som pengarna härrör från. Detta förutsätter dock att han eller hon genom sitt eget agerande påtagligt minskar möjligheten för målsäganden att få sin skada reparerad.
Högsta domstolen gör bedömningen att mottagandet av pengarna i sig inte påtagligt minskade möjligheten att få skadan reparerad. Skadeståndsyrkandet bifölls därför inte.
Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen