Dom i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Vid inkomstbeskattningen gäller särskilda regler för livförsäkringar. För sådana livförsäkringar som utgör så kallade kapitalförsäkringar gäller att inbetalda premier inte är avdragsgilla och att utfallande belopp och vinster inte inkomstbeskattas. I stället är dessa försäkringar föremål för en schablonmässigt bestämd avkastningsskatt. En kapitalförsäkring är en livförsäkring som inte uppfyller villkoren för att kvalificera den som en pensionsförsäkring. I skattelagstiftningen finns däremot ingen definition av begreppet försäkring.

I det aktuella målet ville den person som ansökt om förhandsbesked få veta om en viss sparprodukt ska behandlas som en kapitalförsäkring vid den svenska beskattningen. Enligt villkoren tecknas produkten på en eller flera personers liv. Om ett dödsfall inträffar betalas 99 procent av sparproduktens värde ut till avtalets förmånstagare. Om sökanden avslutar sparandet innan ett dödsfall inträffar har denne dock rätt till 100 procent av värdet. Risken för att kapitalet på detta sätt reduceras vid dödsfall bärs alltså inte av den som tillhandahåller produkten utan av sökanden själv. Vidare gällde att sökanden inte får någon kompensation för att han står denna risk.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att vägledning för den skatterättsliga bedömningen av vad som ytterst är en försäkring kan hämtas från försäkringsrörelselagstiftningen. I förarbetena till denna lagstiftning anges att kärnan i försäkringsinstitutet och det som särskiljer försäkring från andra sparformer är den ansamling och delning av risker som sker i ett kollektiv av försäkringstagare. Den aktuella produkten saknade helt detta moment. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening kunde det därför inte anses vara fråga om ett försäkringsavtal i försäkringsrörelserättslig mening. Mot denna bakgrund fann domstolen att avtalet inte heller ska behandlas som en kapitalförsäkring vid beskattningen

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Girjas sameby – men inte staten – har rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på samebyns byområde ovanför odlingsgränsen

Bakgrund

Girjas sameby bedriver renskötsel, bl.a. på ett mycket stort område ovanför den s.k. odlingsgränsen i Norrbottens län.

Rennäringslagen innebär att medlemmarna i samebyn får jaga och fiska på området. Lagen innehåller även bestämmelser om att varken samebyn eller medlemmarna i samebyn får upplåta jakt och fiske till andra. I stället är det som regel länsstyrelsen som beslutar om sådana upplåtelser. Regleringen har sett ut på i princip samma sätt sedan den första renbeteslagen kom till år 1886.

Vad målet har gällt

Den fråga som Högsta domstolen nu har avgjort är om samebyn trots lagregleringen har ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske på området. Enligt samebyn är detta fallet såväl enligt rennäringslagen som på grund av sedvana eller urminnes hävd. Staten har å sin sida hävdat att staten i egenskap av fastighetsägare ensam innehar jakträtten och fiskerätten på området, inklusive rätten att upplåta jakt och fiske till andra.

Högsta domstolen har inte prövat frågan om äganderätten till området.

Slutsatser i domen

Högsta domstolen drar i domen följande slutsatser:

  • att rennäringslagen inte ger samebyn rätt att upplåta jakt och fiske på det område där samebyn bedriver renskötsel och
  • att samebyn ändå har en ensamrätt att upplåta jakt och fiske som en följd av historiska omständigheter som gäller för det aktuella området (urminnes hävd).

Genom domslutet fastställs därför

  • att Girjas sameby får upplåta småviltsjakt och fiske på området utan statens samtycke och
  • att staten inte får göra sådana upplåtelser.

Domstolen är enig om domslutet. Samtliga ledamöter är ense om att det som sägs i domen om urminnes hävd leder till att talan ska bifallas. Två ledamöter anser att samebyns talan ska bifallas redan genom en tillämpning av rennäringslagens bestämmelser.

Den första slutsatsen – rennäringslagen ger inte samebyn en rätt att bestämma över upplåtelser av jakt och fiske

I domen behandlar Högsta domstolen först frågan om Girjas sameby kan grunda en ensamrätt att upplåta jakt och fiske på en tillämpning av rennäringslagen. Domstolen konstaterar att lagtexten inte ger samebyn någon upplåtelserätt. En del äldre förarbetsuttalanden skulle dock kunna förstås så att lagstiftaren har ansett att samerna och samebyn är de egentliga jakt- och fiskerättsinnehavarna. Att lagstiftaren inte velat låta samerna göra upplåtelser av jakt och fiske skulle med det synsättet bero på att samerna har bedömts sakna förmåga att sköta upplåtelserna på egen hand. Om så är fallet, skulle lagens upplåtelsebestämmelser kunna vara diskriminerande enligt regeringsformen eller Europakonventionen, vilket i sin tur skulle kunna medföra att de ska åsidosättas.

Efter en genomgång av bl.a. rennäringslagens och tidigare renbeteslagars förarbeten kommer domstolen dock till slutsatsen att regleringen i rennäringslagen bygger på uppfattningen att jakträtten och fiskerätten i grunden tillhör staten. Lagens bestämmelser om upplåtelser är därmed inte diskriminerande i regeringsformens eller Europakonventionens mening.

Den andra slutsatsen i domen – samebyn har en rätt att bestämma över upplåtelser av jakt och fiske på grund av urminnes hävd

BEVISFRÅGOR
När det gäller frågan om Girjas sameby kan grunda en rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på urminnes hävd utgår Högsta domstolens bedömning från förhållandena på det aktuella området under äldre tider. Samebyn ska bevisa att det har uppkommit en rätt som är grundad på urminnes hävd. Men en viss bevislättnad är nödvändig för att samebyn ska ha rimliga möjligheter att tillvarata de rättigheter som kan vara knutna till de områden som samer traditionellt har brukat. Domstolen har i det sammanhanget hänvisat till folkrättsliga regler om urfolks rättigheter. Vissa ofullständigheter i utredningen om förhållandena på området har därför fyllts ut genom rimliga antaganden, grundade främst på vad som är känt om förhållandena i andra delar av Lappland.

FÖRHÅLLANDENA FRAM TILL MITTEN AV 1700-TALET
Utifrån de förhållanden som kan antas ha gällt på området sedan 1500-talet gör domstolen bedömningen att det i vart fall vid mitten av 1700-talet hade utvecklats en rätt för enskilda samer att bestämma över jakten och fisket på området. Domstolens slutsats är också att staten fram till dess inte hade gett uttryck för några egna anspråk på sådan bestämmanderätt. Det innebär att jakträtten och fiskerätten, inklusive rätten att upplåta jakt och fiske, vid mitten av 1700-talet tillkom samerna på området ensamma.

FÖRHÅLLANDENA FRÅN MITTEN AV 1700-TALET TILL ÅR 1886
Domstolen konstaterar att statens senare agerande på flera sätt innebar ett ifrågasättande av samernas bestämmanderätt. Vad staten gjorde innebar dock inte ett så tydligt och definitivt ianspråktagande av samernas jakträtt eller fiskerätt som hade krävts för att samernas redan etablerade rättigheter skulle upphöra. När den första renbeteslagen tillkom år 1886 var det därför fortfarande enbart de samer som verkade på området som hade rätt att bestämma vem som fick jaga och fiska där.

TIDIGARE SAMERS RÄTT ATT BESTÄMMA OM UPPLÅTELSE AV JAKT OCH FISKE HAR ÖVERGÅTT TILL SAMEBYN
Domstolen fastslår också att samernas ensamma bestämmanderätt över jakt och fiske på området genom 1886 års renbeteslag och följande lagar har gått över till medlemmarna i samebyn. I bestämmanderätten ingår en rätt att upplåta jakt och fiske. Den rätten kan numera utövas enbart av samebyn som är det organ som ska tillgodose medlemmarnas gemensamma intressen.

STATENS RÄTT
En konsekvens av detta är att staten på det aktuella området inte innehar den jakträtt och fiskerätt som normalt följer med äganderätt till mark och vatten. Staten har förklarat att den, under sådana förhållanden, inte gör gällande att rennäringslagens bestämmelser hindrar att samebyns talan bifalls. I detta läge har staten alltså i målet avstått från att åberopa lagens förbud att göra upplåtelser.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om skattereduktion för hushållsarbete

En person har under 2015 målat en kunds hus utvändigt. Kunden har fakturerats 80 000 kr för arbetet och betalat hälften av detta belopp, dvs. 40 000 kr. Skatteverket har betalat ut 40 000 kr till personen då det var fråga om ett arbete som var skattereduktionsgrundande och vid den här tidpunkten medgavs skattereduktion med ett belopp som motsvarade halva arbetskostnaden. Skatteverket har därefter beslutat att det av verket utbetalda beloppet skulle betalas tillbaka. Då den verkliga arbetskostnaden inte har kunnat fastställas på ett tillförlitligt sätt har verket uppskattat arbetskostnaden till 32 000 kr dvs. 40 procent av det fakturerade beloppet. Skattereduktionen får därmed endast uppgå till högst 16 000 kr. Högsta förvaltningsdomstolen har i målet kommit fram till att kunden ska anses ha betalat 16 000 kr för arbetet, dvs. 40 procent av det av denne erlagda beloppet. Skatteverkets återkrav uppgår därmed endast till 24 000 kr.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om förhandsbesked om mervärdesskatt

För tillträde till djurparker gäller en reducerad mervärdesskattesats om 6 procent. Ett bolag ansökte om förhandsbesked för att få veta om denna reducerade skattesats är tillämplig på entréavgiften till bolagets kattcafé.

Högsta förvaltningsdomstolen fann utifrån bolagets beskrivning av verksamheten att kattcaféet inte är en djurpark och att entréavgiften därmed inte omfattas av den reducerade skattesatsen. 

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om mervärdesskatt

Fråga om Sverige är behörigt att ta ut mervärdesskatt vid import till en annan medlemsstat i EU på den grunden att en tullskuld anses ha uppkommit i Sverige enligt artikel 87.4 i förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (Mål nr 2118-19, Kammrrätten i Göteborgs mål nr 4937-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Mål: 2118-19

Fråga om Sverige är behörigt att ta ut mervärdesskatt vid import till en annan medlemsstat i EU på den grunden att en tullskuld anses ha uppkommit i Sverige enligt artikel 87.4 i förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (Mål nr 2118-19, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 4937-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Svenska lagar, praxis & regler!