Fängelsestraff för uppmaning på sociala medier att ge pengar till terroristorganisationer

Frågan i Högsta domstolen gällde främst om det förhållandet att Islamiska staten och Jahbat al-Nusra var parter i en väpnad konflikt i Syrien medför en inskränkning i straffansvaret för brott mot rekryteringslagen. Inskränkningen skulle i så fall härröra från innehållet i internationell humanitär rätt och de undantag från straffansvar för kombattanter och andra stridande parter som gäller för stridshandlingar som inte riktas mot civila. Dessa inskränkningar har stöd i de internationella instrument som ligger till grund för den svenska terroristlagstiftningen, men har inte uttryckligen förts in i den nationella regleringen.

Högsta domstolen har kommit fram till att Islamiska staten och Jahbat al-Nusra, såsom icke-statliga parter i en icke-internationell väpnad konflikt (inbördeskrig i Syrien), inte har haft någon rätt att utföra stridshandlingar enligt den folkrättsliga sedvanerätten. Den svenska lagstiftningen har inte heller i samband med genomförandet av de internationella instrumenten uttryckligen föreskrivit en sådan rätt. Det har funnits möjlighet att på nationell nivå gå längre och låta det straffbara området vara vidare. Någon inskränkning av straffansvaret till följd av den internationella humanitära rätten har därför inte kunnat konstateras.

Högsta domstolen har vidare kommit fram till att när pengar går till inköp av vapen till organisationer som regelmässigt utför terrorhandlingar mot civila som ett led i sin krigföring, är det inte möjligt att skilja mellan att vapnen används mot fiendestyrkorna i den väpnade konflikten och att vapnen används för terrorhandlingar mot civila. Uppmaningarna har därför avsett att ge pengar till särskilt allvarlig brottslighet och den tilltalade har dömts för brott mot rekryteringslagen.

Högsta domstolen har ansett att brott mot rekryteringslagen är ett brott av sådan art att fängelse normalt ska ådömas. Påföljden har bestämts till fängelse i sex månader.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

Sökanden i målet avser att förvärva preferensaktier i ett bolag och ville genom ansökan om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden bl.a. få veta hur löpande utdelning på preferensaktierna ska beskattas.

Bolagets verksamhet består bl.a. av att förvalta fonder och verksamheten är indelad i olika verksamhetsgrenar, A–D. Inom respektive verksamhetsgren ska ett team bestående av upp till två säljare och en till fem fondförvaltare arbeta. Ett team kommer alltid att bestå av minst två personer. Sökanden kommer att vara anställd av bolaget och ingå i det team som arbetar i verksamhetsgren A.

Bolaget ska kunna ge ut preferensaktier i serie A–D och respektive serie ska emitteras mot en av bolagets verksamhetsgrenar. En teammedlem kommer endast att äga preferensaktier emitterade mot den verksamhetsgren inom vilken denne arbetar. Sökanden avser därmed att förvärva preferensaktier i serie A. Antalet preferensaktier som respektive teammedlem får förvärva kommer att variera bl.a. beroende på senioritet och det är inte säkert att alla teammedlemmar kommer att äga några aktier. Preferensaktierna ska förvärvas till marknadsvärde.

Ägarna av preferensaktierna i en viss serie ska vara berättigade till minst 60 procent av den del av bolagets samlade resultat som belöper på den verksamhetsgren som serien emitterats mot, vilket kan innebära att utdelningen på de olika preferensaktierna blir olika. Preferensaktierna inom respektive serie kommer dock att ge lika rätt till utdelning. Det utdelningsbara resultatet ska alltså vara kopplat till teammedlemmarnas gemensamma arbete i respektive verksamhetsgren.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det i allmänhet saknas anledning att behandla belopp som enligt beslut på bolagsstämma betalas ut till aktieägarna som annat än utdelning. Av RÅ 2000 ref. 56 följer emellertid att denna princip inte kan upprätthållas i en aktiebolagsrättsligt säregen situation som innebär att aktier av samma slag ska ge olika utdelning beroende på vem som äger dem och där det finns en direkt koppling mellan lönsamheten i aktieägarens verksamhetsgren och utdelningen på dennes aktier. I sådant fall bör utdelningen ses som ersättning för en arbets­prestation. Högsta förvaltningsdomstolen anser att det även i detta fall finns en direkt koppling mellan lönsamheten i aktieägarens verksamhetsgren och utdelningen på dennes aktier samt att en betydande grad av differentiering av utdelningen mellan ägare av aktier av samma slag kan uppnås. Den nu aktuella situationen är därför jämförbar med den som bedömdes i RÅ 2000 ref. 56. Den löpande utdelningen på preferensaktierna bör därmed ses som ersättning för en arbetsprestation och ska beskattas i inkomstslaget tjänst.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att preferensaktierna, i enlighet med praxis, ska anses förvärvade vid avtalstidpunkten. Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde Skatterättsnämndens svar på två andra frågor och avvisade ansökningen i den delen.

 

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om stöd och service till vissa funktionshindrade

Fråga om vilket underlag från hälso- och sjukvården som krävs i ett ärende om personlig assistans enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade för att en sjukvårdsåtgärd ska kunna bedömas som egenvård (Mål nr 3763-19, Kammarrätten i Jönköpings mål nr 503-19). 

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om inkomstskatt m.m.

Utgifter för pensioner ska som huvudregel dras av när pensionen betalas ut. Om vissa villkor är uppfyllda finns det dock en rätt till avdrag redan när pensionen utfästs. Avdrag medges då för kostnader för att trygga pensionsutfästelsen.

Målet i Högsta förvaltningsdomstolen gällde ett svenskt bolag med fast driftställe i Storbritannien. Bolagets verksamhet bedrevs uteslutande i Storbritannien och alla dess arbetstagare var anställda där. För att trygga de anställdas pensionering hade bolaget gjort avsättningar enligt en brittisk pensionsordning genom att föra över medel till en trust. Avsättningarna berättigade till avdrag i Storbritannien. Frågan i målet var om bolaget hade rätt till avdrag för tryggandekostnaderna även i Sverige.

För att tryggandekostnader ska vara avdragsgilla vid den svenska beskattningen måste främst två krav vara uppfyllda. För det första måste pensionsutfästelsen vara utformad på ett sådant sätt att en försäkring för utfästelsen skulle ha varit en pensionsförsäkring. I skattelagstiftningen finns en grundläggande definition av pensionsförsäkring i 58 kap. 2 § första stycket inkomstskattelagen och en kompletterande definition i 5 § samma kapitel. I det aktuella målet hade underinstanserna ansett att det bara är den grundläggande definitionen som är relevant vid prövningen av bolagets rätt till avdrag för tryggandekostnader. Ett skäl till att underinstanserna vägrat avdrag var just att bolagets utfästelser inte ansågs ha utformats på ett sådant sätt att en försäkring för dem skulle ha varit en pensionsförsäkring enligt denna definition.

Högsta förvaltningsdomstolen kom dock fram till att avdragsrätt även kan föreligga i fall då villkoren för pensionsutfästelserna är utformade på ett sådant sätt att försäkringar för utfästelserna skulle ha varit pensionsförsäkringar enligt den kompletterande definitionen i 58 kap. 5 §. Enligt domstolen var villkoren i bolagets fall av detta slag.

Det andra kravet är att utfästelsen ska ha tryggats genom någon i lagstiftningen accepterad tryggandeform, t.ex. genom överföring till ett utländskt tjänstepensionsinstitut som likställs med en svensk pensionsstiftelse. I målet stod klart att trusten uppvisade vissa olikheter i förhållande till en svensk pensionsstiftelse. Underinstanserna hade kommit till olika slutsatser i frågan om trusten trots dessa olikheter kunde likställas med en svensk pensionsstiftelse.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att bedömningen kan göras mindre strikt när det gäller ett institut som inte är verksamt i Sverige och som endast tryggar pensionsutfästelser till anställda i ett fast driftställe i en stat inom EES. Domstolen kom fram till att trusten kunde likställas med en svensk pensionsstiftelse, och fann att bolaget hade rätt till avdrag. Eftersom underinstanserna inte prövat frågan om avdragets storlek återförvisades målet till Skatteverket.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om rätt att ta del av allmän handling

Den fråga i målet som har lett till att Högsta förvaltningsdomstolen meddelat prövningstillstånd gäller i vilken utsträckning uppgifter på skattekontot omfattas av sekretess (Mål nr 4959-19, Kammarrätten i Stockholms mål nr 2832-19).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om sjukpenning

Försäkringskassan har avvisat en ansökan om sjukpenning. I samband med att avvisningsbeslutet omprövades prövade kassan ansökan i sak. Den fråga i målet som har lett till att Högsta förvaltningsdomstolen meddelat prövningstillstånd är om Försäkringskassan är skyldig att ompröva det sistnämnda beslutet (Mål nr 2352-19, Kammarrätten i Stockholms mål nr 9066-18).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Advokats skadeståndsansvar för rådgivning

En företagsgrupp genomförde s.k. paketering av fastigheter för försäljning till utomstående. Ett liknande förfarande underkändes sedan av Skatterättsnämnden i förhållande till en annan part. I det läget anlitade företagsgruppen en advokat på en advokatbyrå för att lämna juridiska råd i den uppkomna situationen. Advokatbyrån krävdes senare på skadestånd för felaktig rådgivning. I Högsta domstolen var huvudfrågan om rådgivningen varit oaktsam.

Högsta domstolen konstaterar till en början att en advokat i sin verksamhet ska utföra de uppdrag som anförtrotts henne eller honom redbart och nitiskt och iaktta god advokatsed. Dessa riktlinjer för fackmässighet bildar utgångspunkt för den aktsamhet som en advokat bör visa.

För att närmare avgränsa de förpliktelser som advokaten har i förhållande till klienten är uppdragsavtalet av central betydelse. Om inget sägs om uppdragets omfattning ligger det enligt Högsta domstolen nära till hands att tolka ett givet uppdrag som att det omfattar vad som typiskt sett kan förväntas av en advokat vid den aktuella sortens rådgivning. I det aktuella fallet kom Högsta domstolen fram till att uppdraget gällde att ge råd hur risken för skattetillägg kunde undvikas utan att företagen skulle behöva yrka beskattning av vinsten från fastighetsförsäljningarna. Aktsamhetsbedömningen skulle alltså utgå från detta mer begränsade uppdrag.

Enligt Högsta domstolen är det fråga om en sedvanlig aktsamhetsbedömning. En rad skilda omständigheter ska beaktas. Bedömningen ska inte ta sikte på i vilken utsträckning som advokatens uttalande i en rättsfråga står sig vid en senare prövning. I stället ska den inriktas främst på den metod som advokaten har använt sig av och om hans eller hennes bedömningar utgör en fackmässig undersökning av rättsläget som det framstod vid tiden för rådgivningen. Är rättsläget oklart får det betydelse om advokaten har presenterat rättsläget, med välgrundade påpekanden om eventuella osäkerheter, på ett rättvisande sätt för klienten.

Vid en samlad bedömning anser Högsta domstolen att omständigheterna i målet – där domstolen bl.a. beaktar de reservationer advokaten gjort och att uppdraget bestod i att i efterhand avvärja vissa risker som uppstått genom den ursprungliga transaktionen – inte är sådana att advokaten vid sin rådgivning kan anses ha varit oaktsam.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ett avtal har uteslutit tillämpning av miljöbalkens skadeståndsbestämmelser

I miljöbalken finns skadeståndsbestämmelser som reglerar ansvar för miljöskador utanför avtalsförhållanden. Frågan i målet var om bestämmelserna kan vara tillämpliga även när det finns ett avtalsförhållande mellan den vars verksamhet gett upphov till skadan och den skadelidande.

Högsta domstolen kommer fram till att det beror på avtalet, och ytterst en tolkning av detta, om miljöbalkens skadeståndsbestämmelser ska anses vara tillämpliga mellan två avtalsparter.

I detta fall hade parterna i avtal reglerat att kommunen skulle omhänderta avloppsvatten och även i stor utsträckning avtalat om vilka föroreningar som fick finnas i vattnet. Vidare hade parterna kommit överens om en uttrycklig bestämmelse om skadestånd. Högsta domstolen anser mot den bakgrunden att avtalsförhållandet mellan parterna utesluter en tillämpning av miljöbalkens skadeståndsbestämmelser.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Svenska lagar, praxis & regler!