Om arbete som personlig assistent under s.k. väntetid ska anses innebära att den försäkrade har uppvisat en förbättrad arbetsförmåga och om grund för att minska den försäkrades tidigare beviljade sjukersättning därmed föreligger. (Mål nr 3464-20, Kammarrätten i Göteborgs mål nr 6525-19).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Försäkringskassan beslutade att en försäkrad skulle återbetala all den sjukpenning och rehabiliteringsersättning som han fått utbetalad under knappt tre år. Bakgrunden till beslutet var att den försäkrade under pågående sjukskrivning hade spelat och turnerat med ett band. Deltagandet i bandet visade enligt Försäkringskassan på förmågor som han enligt läkarintygen antogs sakna.

Högsta förvaltningsdomstolen har tagit ställning till om Försäkringskassan har haft fog för sitt beslut om återbetalning. Det är Försäkringskassan som ska kunna visa att det under den aktuella perioden har funnits en arbetsförmåga för att återbetalningsskyldighet ska föreligga. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att den försäkrade under den aktuella perioden hade en arbetsförmåga som var betydligt bättre än vad som kunde utläsas av ansökan om sjukpenning och de ingivna läkarintygen. Den försäkrade har inte informerat Försäkringskassan om detta och har därmed orsakat att ersättning har lämnats felaktigt. Det finns därför förutsättningar att besluta att ersättningen ska återbetalas. Det föreligger inga särskilda skäl för eftergift.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Högsta förvaltningsdomstolen har i samband med rättsprövning av beslut om fastställelse av vägplan för anläggning av gång- och cykelväg förklarat att regeringens beslut ska stå fast.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

En person som på grund av stora och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med de s.k. grundläggande behoven kan från kommunen få biträde av en personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans. Om hjälpbehovet avseende de grundläggande behoven i genomsnitt uppgår till mer än 20 timmar i veckan kan Försäkringskassan bevilja assistansersättning för kostnaderna för personlig assistans. Vid mer omfattande behov av assistans övertar alltså staten kostnadsansvaret för insatsen.

Rätten till assistansersättning ska omprövas av Försäkringskassan i den utsträckning som denna rätt har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den funktionsnedsatte.

Frågan som uppkom i målet var om det ställs något krav på att minskningen av rätten till assistansersättning måste överstiga en viss nivå för att omprövning ska kunna ske.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att omprövningen är partiell, att det inte är fråga om en fullständig prövning, och att det bara är väsentligt ändrade förhållanden som påverkar rätten till assistansersättning i negativ riktning som kan föranleda omprövning. En grundläggande förutsättning för omprövning är vidare att rätten till assistansersättning har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att varken lagtext eller motivuttalanden ger något stöd för att därutöver ställa upp som en ytterligare förutsättning för omprövning att minskningen tidsmässigt sett måste överstiga någon viss given nivå. Den tidsmässiga omfattningen av minskningen saknar således betydelse för frågan om omprövning ska ske eller inte.

I målet hade Försäkringskassan omprövat ett beslut som gav en person rätt till ett visst antal assistanstimmar med anledning av att personen hade slutat skolan och övergått till daglig verksamhet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att denna omständighet fick anses som väsentligt ändrade förhållanden som var hänförliga till personen. Vidare hade de ändrade förhållandena inneburit en minskning av omfattningen av rätten till assistansersättning.

I och med denna bedömning var förutsättningarna för omprövning uppfyllda. Det var således rätt av Försäkringskassan att ompröva antalet beviljade assistanstimmar.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Högsta förvaltningsdomstolen har i dag avvisat ett överklagande från Huawei i ett mål om inhibition enligt lagen om elektronisk kommunikation. Skälet för beslutet är att kammarrättens avgöranden enligt den lagen inte får överklagas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Undantag (dispens) från strandskyddet kan medges under vissa särskilda, i miljöbalken angivna, förutsättningar. Bedömningen av om det finns sådana särskilda skäl är avsedd att vara restriktiv.

Därutöver ska en mer övergripande intresseavvägning göras. De intressen som bär upp strandskyddet – bevarandet av goda livsvillkor för djur- och växtliv och tryggandet av områden för friluftsliv – ska tillmätas stor vikt vid den avvägningen. Dessa intressen ska vägas mot de enskilda intressena; en inskränkning i en fastighetsägares rätt att använda mark och vatten får inte gå längre än som krävs för att syftet med strandskyddet ska tillgodoses. Det innebär att om en dispens inte kan ges med stöd av de särskilda förutsättningar som anges direkt i lagen, ska det göras en slutlig kontroll av att detta resultat inte är orimligt med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet (en proportionalitetsbedömning). Utrymmet för en dispens med stöd av en sådan bedömning är dock mycket litet. Att en sådan proportionalitetsbedömning ska göras ska inte ses som en mer generell utvidgning av möjligheten till dispens.

Ägarna till fastigheten ansågs inte ha visat att det fanns sådana särskilda skäl som anges i lagen för den tillkommande delen av båthusanläggningen. Högsta domstolen ansåg inte heller att proportionalitetsbedömningen skulle leda till en dispens. Att ett avslag kunde innebära en kostnadskrävande ombyggnad saknade betydelse eftersom den uppförda anläggningen stod i strid med det tillstånd som hade meddelats.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen