Dom i mål B 6140-18 rörande värdegränsen vid butikstillgrepp kommer att meddelas 2019-12-10

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Frågorna i målen var om namnen Ford, Prins och J skulle godkännas som förnamn för tre pojkar.

Av 28 § lagen om personnamn framgår att som förnamn får endast förvärvas ett namn som inte kan väcka anstöt, kan antas leda till obehag för den som ska bära namnet, eller av någon annan anledning är olämpligt som förnamn.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade inledningsvis att valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde. Att ett namn inte får förvärvas om det av någon annan anledning är olämpligt som förnamn syftar främst på namn av mer påtaglig efternamnskaraktär. Att förnamnet ska vara lämpligt innebär vidare att det ska vara fråga om ett namn. Namnet får inte heller vara vilseledande eller uppfattas som en olämplig titel.

Vad gäller namnet Ford konstaterades att namnet är ovanligt i Sverige, men att det förekommer här både som förnamn och som efternamn samt även ingår som efterled i vissa förnamn. Högsta förvaltningsdomstolen fann att namnet Ford inte kunde anses vara av så påtaglig efternamnskaraktär i det svenska namnskicket att det av den anledningen är olämpligt som förnamn.

När det gäller namnet Prins konstaterades att Prins förekommer i den svenska successionsordningen och används där som en titel på en bestämd krets av personer, nämligen manliga icke-regerande medlemmar av kungahuset. Av utredningen framgick emellertid att Prins även förekommer som både förnamn och efternamn i Sverige, även om det är ovanligt. Högsta förvaltningsdomstolen fann att med hänsyn till att kungahusets medlemmar får antas vara väl kända i samhället kan ett användande av Prins som förnamn knappast anses vilseledande eller uppfattas som en titel på personen i fråga. Prins ansågs därför inte olämpligt som förnamn.

Vad slutligen gäller namnet J konstaterades att sedan Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden RÅ 2009 ref. 55 I och II har enstaka bokstäver godkänts som förnamn och att Skatteverket har upplyst om att 349 personer bär just bokstaven J som förnamn. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det kunde mot den bakgrunden knappast hävdas att det är oförenligt med svenskt namnskick att använda en enstaka bokstav som förnamn. J ansågs därmed inte vara olämpligt som förnamn.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Föräldrarna till pojkarna ansökte hos Skatteverket om att de skulle få förnamnen ”Prins”, ”Ford” respektive ”J”.

Föräldrarna till en pojke i Västsverige menar att ”Ford” har varit förnamn inom släkten i generationer. Skatteverket ansåg dock att ”Ford” snarare var ett efternamn än ett förnamn och avslog därför ansökan. Förvaltningsrätten och kammarrätten avslog föräldrarnas överklaganden. Institutet för språk och folkminnen har i ett yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen, som är slutinstans i frågan, påtalat att namnet förekommer som både förnamn och efternamn i engelskspråkiga länder och så även i Sverige. Det medför att namnet inte har så påtaglig efternamnskaraktär att det kan bedömas som olämpligt som förnamn. Högsta förvaltningsdomstolen anser att ”Ford” inte är olämpligt som förnamn och dömer till föräldrarnas fördel.

Föräldrarna till en pojke i norra Sverige ansökte hos Skatteverket om att sonen skulle få heta ”Prins”. Skatteverket ansåg inte att namnet är förenligt med svenskt namnskick. Föräldrarna, som hävdar att namnet redan bärs av flera medlemmar i deras familj och släkt, överklagade till förvaltningsrätten som dömde till deras fördel. Beslutet upphävdes dock av kammarrätten som ansåg att titeln ”Prins” är förknippad med manliga icke-regerande medlemmar av kungahuset och att det vore vilseledande med ”Prins” som förnamn, en uppfattning som Institutet för språk och folkminnen delar. Men Högsta förvaltningsdomstolen anser att namnet ”Prins” knappast är vilseledande eftersom kungahusets medlemmar är väl kända.

Föräldrarna till en pojke i Mellansverige ansökte om att registrera ”J” som förnamn. Skatteverket ansåg att en bokstav inte räcker som namn. När föräldrarna överklagade till förvaltningsrätten gick domstolen på föräldrarnas linje och skrev att det inte är ovanligt med namn som består av en bokstav. Kammarrätten avslog Skatteverkets överklagande. I ett yttrande till sista instans skriver Institutet för språk och folkminnen att det är olämpligt med en bokstav som namn. Högsta förvaltningsdomstolen gör en annan bedömning. Som skäl för att godkänna ”J” som förnamn skriver domstolen att enligt tidigare praxis godkänns enstaka bokstäver som förnamn och det är därmed inte oförenligt med svenskt namnskick att göra så.

Vid frågor eller för ytterligare information:
Leif Gäverth, justitieråd, tfn 08-561 676 23, e-post leif.gaverth@dom.se
Maria Erlandsson, kommunikatör, tfn 08-561 692 84, e-post maria.u.erlandsson@dom.se

Namnlagen
Enligt den svenska namnlagen, som är från 1/7 2017, ska varje barn ges ett eller flera förnamn. Enligt lagen får förnamn endast förvärvas som inte kan väcka anstöt, leda till obehag för den som ska bära namnet eller av någon annan anledning kan antas olämpliga. Namnet ska inom tre månader från födelsen anmälas till skattemyndigheten. Skattemyndighetens beslut kan överklagas till förvaltningsrätten och vidare till kammarrätten. Högsta förvaltningsdomstolen är slutinstans i frågan.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Fråga om förvaltaren av en fond ska, vid tillämpning av ränteavdragsbegränsningsreglerna, anses vara den faktiska mottagaren av ränteinkomster hänförliga till fonden (Mål nr 2095–2097-19, Kammarrätten i Stockholms mål nr 273-18, 274-18 och 280-18. 

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Omsättning av varor och tjänster är som huvudregel mervärdesskattepliktig. Upplåtelse av hyresrätter och bostadsrätter undantas emellertid från skatteplikt. Undantaget omfattar även underordnade tillhandahållanden, såsom av el eller vatten, om dessa är en del av upplåtelsen av nyttjanderätten till fastigheten.

Målet gällde ett fastighetsbolag och två bostadsrättsföreningar som i samband med nybyggnation respektive renovering skulle installera mätare i varje bostadslägenhet för individuell mätning av el och/eller vatten. Tillgången till el respektive vatten skulle ingå som en del av upplåtelseavtalet men nyttjanderättshavaren skulle debiteras utifrån sin faktiska förbrukning och avgiften skulle specificeras separat.

Frågan i målet var om tillhandahållandena av el respektive vatten skulle anses vara en del av bostadsupplåtelsen och således undantagna från skatteplikt eller vara fristående från denna och därmed skattepliktiga.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att EU-domstolens praxis innebar att det var fråga om fristående skattepliktiga tillhandahållanden. En ledamot var skiljaktig och gjorde motsatt tolkning av praxis, dvs. ansåg att tillhandahållandena av el respektive vatten var en del av den skattefria bostadsupplåtelsen.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ägare till fastigheter i Österåkers kommun hade hos regeringen överklagat länsstyrelsens beslut om utvidgat strandskydd. Regeringen avslog överklagandena. En fastighetsägare ansökte om rättsprövning av regeringens beslut. Högsta förvaltningsdomstolen har förklarat att regeringens beslut ska stå fast.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Vid tecken på kapitalbrist i ett aktiebolag har styrelseledamöterna vissa skyldigheter att agera. Om ledamöterna underlåter att fullgöra sina skyldigheter, kan de enligt 25 kap. 18 § aktiebolagslagen bli personligen medansvariga för sådana bolagets förpliktelser som uppkommer under den tid underlåtenheten består (ansvarstiden). Men om talan inte väcks mot ledamoten inom tre år från den aktuella förpliktelsens uppkomst upphör medansvaret för den förpliktelsen (20 a §).

I det mål som Högsta domstolen nu har avgjort var frågan om en styrelseledamots medansvar för en hyresskuld hade upphört därför att talan mot honom hade väckts mer än tre år efter det att aktiebolagets förpliktelse uppkommit. Avgörande för den frågan var om bolagets förpliktelse hade uppkommit genom en förlikning som omfattade hyresförhållandet och som ingåtts under ansvarstiden.

Högsta domstolen slår nu fast att vid bedömningen av om talan har väckts inom rätt tid ska tidpunkten för en förpliktelses uppkomst enligt 20 a § bestämmas på samma sätt som i 18 § om ansvarstiden. Enligt domstolen har det inte uppkommit någon ny förpliktelse genom en senare förlikning som omfattar förpliktelsen, när förlikningen enbart bekräftar eller i mindre omfattning materiellt ändrar den ursprungliga förpliktelsen.

I det aktuella fallet kom Högsta domstolen fram till att förpliktelsen för aktiebolaget inte hade uppkommit genom förlikningen utan vid en tidigare tidpunkt. Medansvaret var därmed preskriberat.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Målet gällde frågan om en stiftelses bidrag till ett aktiebolag som bedriver högskoleverksamhet kan anses främja ett allmännyttigt ändamål.

En stiftelse kan främja ett allmännyttigt ändamål antingen genom egen verksamhet eller genom att lämna bidrag till allmännyttig verksamhet som bedrivs av en annan organisation. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det inte finns några begränsningar vad gäller i vilken form mottagaren av ett bidrag ska bedriva sin verksamhet. Den omständigheten att bidrag lämnas till ett aktiebolag utesluter alltså inte att det kan vara fråga om främjande av ett allmännyttigt ändamål.

I det aktuella fallet framgick av aktiebolagets bolagsordning att dess utbildnings- och forskningsverksamhet inte syftade till att bereda vinst åt aktieägaren. All vinst, i den mån den inte reserverades, skulle i stället användas för att främja bolagets verksamhet. Bolaget bedrev visserligen uppdragsforskning och uppdragsutbildning men intäkterna av denna verksamhet understeg fem procent. Mot denna bakgrund slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att stiftelsen genom att lämna bidrag till bolaget främjar ett allmännyttigt ändamål.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

En person som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med s.k. grundläggande behov kan från kommunen få biträde av en personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans. Om detta hjälpbehov uppgår till i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan har denne rätt till statlig assistansersättning.

Alla behov som kan anses viktiga för en person utgör inte grundläggande behov, utan dessa behov är uttömmande angivna i lagstiftningen (9 a § LSS). Till grundläggande behov räknas t.ex. hjälp med måltider, att klä av och på sig och hjälp med den personliga hygienen.

Målet i Högsta förvaltningsdomstolen gällde frågan om sminkning ingår i det grundläggande behovet personlig hygien.

För att den försäkrade skulle anses ha behov av personlig assistans för sina grundläggande behov i en omfattning som översteg i genomsnitt 20 timmar i veckan, och således ha rätt till assistansersättning, krävdes att hennes behov av hjälp med sminkning rymdes inom det grundläggande behovet personlig hygien.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att den närmare innebörden av begreppet personlig hygien inte har behandlats eller närmare kommenterats i förarbetena. Begreppet har därför inte givits något specifikt innehåll i detta sammanhang.

Den normalspråkliga innebörden av begreppet hygien är att det avser åtgärder för avlägsnande av smuts och ohälsosamma ämnen från människans omgivning eller från människan själv.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att det inte finns något uttalande i förarbetena som talar för att med begreppet personlig hygien har avsetts något annat än vad som utgör den normalspråkliga innebörden av begreppet, d.v.s. att hålla människokroppen ren från smuts och andra ohälsosamma ämnen. Vissa formuleringar i förarbetena, såsom att ”klara sin hygien” och att ”sköta sin hygien”, talade snarast för att det är just denna normalspråkliga innebörd av uttrycket som har avsetts. Att inte kunna sminka sig kan inte sägas innebära att man inte klarar eller kan sköta sin hygien.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därmed att behov av hjälp med sminkning inte kan anses innefattas i det grundläggande behovet personlig hygien. Den försäkrades behov av personlig assistans för de grundläggande behoven uppgick därmed inte till i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan, varför någon rätt till assistansersättning inte förelåg.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

En persons sjukpenninggrundande inkomst, SGI, fastställs av Försäkringskassan och ligger till grund för beräkningen av flera ersättningar inom socialförsäkringssystemet. Den som minskar sin inkomst får som regel sänkt SGI. Det finns situationer när en försäkrad får behålla sin tidigare SGI, trots minskad inkomst, s.k. SGI-skydd.

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat två mål som rör SGI-skydd för kvinnor som avbrutit respektive avslutat studier en kortare tid före beräknad förlossning. Domstolen konstaterar att det krävs att det finns en grund för SGI-skydd för att en försäkrad ska få behålla en tidigare fastställd SGI. Det får i princip inte finnas något avbrott mellan perioder med olika grunder för SGI-skydd. I rättspraxis har det författningsreglerade SGI-skyddet utvidgats i vissa situationer som avser arbetssökande. Det saknas enligt HFD 2014 ref. 11 skäl att låta det utvidgade skyddet omfatta andra än arbetssökande.

Ingen av kvinnorna i de nu aktuella målen omfattades av SGI-skydd på grund av arbetslöshet. De omfattades inte heller av något SGI-skydd för gravida, då de inte avbrutit eller inskränkt förvärvsarbete på ett sådant sätt att de omfattas av SGI-skydd. Det har inte heller kommit fram någon annan grund för SGI-skydd.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen