Vilken överklagandefrist gäller när en statlig myndighet överklagar ett beslut i ett bygglovsärende?

Enligt förvaltningslagen gäller som huvudregel att ett beslut ska överklagas inom tre veckor från det att den som överklagar fick del av beslutet genom myndigheten. Om den som överklagar är en part som företräder det allmänna gäller dock en annan överklagandefrist. Överklagande ska då ske inom tre veckor från det att beslutet meddelades. Om en statlig myndighet överklagar i en privaträttslig angelägenhet, t.ex. som arbetsgivare, gäller dock huvudregeln, dvs. samma överklagandefrist som för enskilda.

Trafikverket överklagade som väghållningsmyndighet ett beslut om bygglov till länsstyrelsen. Fastigheten som bygglovet gällde angränsade till E4:an, som staten är väghållare för och har vägrätt till. Trafikverket ansåg att byggnaden skulle bli för bullerutsatt, vilket skulle kunna leda till ekonomisk skada för Trafikverket och negativa konsekvenser för de boende på fastigheten. Länsstyrelsen gjorde endast mindre ändringar i beslutet. När Trafikverket därefter överklagade ansåg länsstyrelsen att Trafikverket överklagade i egenskap av part som företräder det allmänna. Den särskilda överklagandefristen skulle därmed gälla. Enligt länsstyrelsen hade Trafikverket överklagat för sent och överklagandet avvisades därför.

Högsta domstolen konstaterar att den bestämmelse i plan- och bygglagen som ger staten rätt att överklaga i den här typen av fall avser situationer då staten agerar i egenskap av innehavare av en fastighetsanknuten rättighet. Staten har då en ställning motsvarande ett privaträttsligt subjekt. De mer allmänna statliga intressena i bygglovsärenden bevakas av länsstyrelsen. Mot denna bakgrund slår Högsta domstolen fast att när en statlig myndighet överklagar med stöd av den aktuella bestämmelsen i plan- och bygglagen sker det alltid som företrädare för staten som enskild part.

Trafikverkets överklagande hade kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från det att Trafikverket fick del av det, dvs. i rätt tid. Högsta domstolen upphäver därför länsstyrelsens avvisningsbeslut. Överklagandet ska nu prövas i sak av mark- och miljödomstol.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Verksamhetsberättelse 2020: Högsta förvaltningsdomstolen i ord och bild

I verksamhetsberättelsen redogörs för några av de prejudikat som domstolen levererade under förra året. Urvalet illustrerar bredden i HFD:s verksamhet.

 – Vårt främsta uppdrag är att genom prejudikat ge vägledning på förvaltningsrättsområdet. Några av de vanligaste måltyperna rör frågor om tvångsvård, skatt, socialförsäkring, socialtjänst och upphandling, säger Helena Jäderblom, justitieråd och ordförande, Högsta förvaltningsdomstolen.

Förutom målstatistik ger verksamhetsberättelsen bland annat en överblick över domstolens organisation och aktiviteter som skedde under året samt innehåller intervjuer med medarbetare i den dömande och i den övriga verksamheten. I verksamhetsberättelsen kan du också läsa om hur coronapandemin påverkat arbetet i domstolen, om digitalisering och om vägen till prövningstillstånd.

 – Pandemin har påverkat domstolen och våra medarbetare på många sätt. Liksom samhället i övrigt ställde vi in och ställde om. Efter anpassningar i form av utökat distansarbete och andra smittskyddsåtgärder har arbetet i HFD kunnat bedrivas i stort sett som vanligt, säger Helena Jäderblom.

 

För ytterligare information kontakta:
Maria Erlandsson, kommunikatör, tel 076 133 95 96, e-post: maria.u.erlandsson@dom.se

 

Om Högsta förvaltningsdomstolen
Högsta förvaltningsdomstolen är högsta instans bland de allmänna förvaltningsdomstolarna. Huvuduppgiften är att leda rättstillämpningen genom att skapa vägledande avgöranden. Domstolen har 85 medarbetare, varav 75 procent är jurister.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

En person som fuskat vid högskoleprovet har dömts för osann försäkran, grovt brott.

Den som deltar i högskoleprovet ska i anslutning till provet lämna en försäkran på heder och samvete att han eller hon inte har använt några otillåtna hjälpmedel.

I det fall som Högsta domstolen har behandlat hade en provdeltagare använt otillåtna hjälpmedel av tekniskt avancerat slag, så att han genom hörsnäcka hade varit uppkopplad till ett företag som lämnat honom svar på frågorna. Han hade trots det undertecknat en försäkran om att han inte hade använt några otillåtna hjälpmedel.

Högsta domstolen har kommit fram till att gärningen ska bestraffas som osann försäkran, grovt brott. Som skäl för att rubricera gärningen på detta sätt har domstolen hänvisat till bl.a. att mannens försäkran innebar en mycket påtaglig avvikelse från de verkliga förhållandena och att han med sitt agerande syftat till att skaffa sig en otillbörlig fördel på annans bekostnad. Påföljden för brottet har bestämts till villkorlig dom och dagsböter.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om stöd och service till vissa funktionshindrade

Personlig assistans får inte lämnas för hälso- och sjukvårdsåtgärder som utförs inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen. Legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal kan dock överlämna en sådan åtgärd åt den enskilde att utföra själv eller med hjälp av någon annan, s.k. egenvård. Åtgärden utgör då inte längre hälso- och sjukvård och kan följaktligen beaktas vid bedömningen av rätten till personlig assistans.

En enskild ansökte om personlig assistans för bl.a. hjälp med spolning av en kateter. Kommunen avslog ansökan i denna del eftersom åtgärden bedömdes vara en sjukvårdande insats. Enligt kammarrätten hade den enskilde genom ingivna läkarintyg gjort sannolikt att behovet av hjälp med spolning av kateter utgjorde egenvård. Det förelåg därför rätt till personlig assistans för hjälp med åtgärden.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att kommunen måste försäkra sig om att den inte beviljar personlig assistans för andra hälso- och sjukvårdsåtgärder än sådana som utgör egenvård. Inte minst ur ansvarssynpunkt är det, såväl för den enskilde som för den som beslutar om och den som utför assistansen, av betydelse att det är klarlagt huruvida hälso- och sjukvårdsåtgärder är egenvård eller inte. Själva egenvårdsbedömningen utgör hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen och kan endast göras av någon som har behörighet till detta. Mot denna bakgrund bör enligt Högsta förvaltningsdomstolen det kravet ställas att det klart framgår av beslutsunderlaget att legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal har överlämnat åt den enskilde att utföra åtgärden själv eller med hjälp av någon annan.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar vidare att en enskild har rätt att få en egenvårdsbedömning dokumenterad av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal och även att få ett intyg om denna bedömning. Eftersom det är fråga om att bedöma om en förmån får beviljas samt med hänsyn till möjligheterna för den enskilde att bidra med utredning är det rimligt av kommunen att kräva att den som ansöker om personlig assistans för hjälp med en egenvårdsåtgärd ger in utredning som visar att en hälso- och sjukvårdsåtgärd har bedömts utgöra egenvård.

Vad gäller de i målet aktuella läkarintygen framgår det inte klart av dessa att läkaren har bedömt att åtgärden överlämnats till någon annan i form av egenvård. Högsta förvaltningsdomstolen bifaller därför kommunens överklagande.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Straffet för mord

En person dömdes av både tingsrätt och hovrätt för att ha mördat en annan person i dennes bostad. Detta skedde genom att gärningsmannen skar målsäganden med en kökskniv över halsen. Skadorna ledde till att målsäganden senare avled.

Mordparagrafen ändrades 2020 och frågan är hur dessa ändringar ska tolkas, framför allt när det gäller förutsättningarna för fängelse på livstid och straffmätning vid tidsbestämda straff. Högsta domstolen konstaterar att utgångspunkten alltjämt är att mord ska föranleda ett tidsbestämt straff. En konsekvens av lagändringen är emellertid att omständigheterna i fortsättningen inte måste i lika hög grad som tidigare tala i skärpande riktning för att de ska motivera ett livstidsstraff.

En sådan förändring får verkningar även för tillämpningen av den tidsbestämda delen av straffskalan. Som utgångspunkt efter lagändringen motsvarar straffvärdet för ett tidsbestämt straff vid mord enligt Högsta domstolen fängelse i sexton år. För att påföljden ska bestämmas till ett längre tidsbestämt fängelsestraff måste omständigheterna vara försvårande samtidigt som de inte är av det slaget att de bör föranleda livstids fängelse.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i det nu aktuella fallet, där Högsta domstolen beaktar bl.a. att det var fråga om en impulshandling, framstår gärningen inte som så kvalificerat allvarlig att ett livstidsstraff ska dömas ut. Omständigheterna är dock försvårande på ett sådant sätt att brottet enligt Högsta domstolen bör föranleda fängelse i arton år.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Särbo har inte rätt till anhörigersättning

Vid en trafikolycka utanför Växjö omkom en kvinna. Föraren av den andra bilen dömdes för bl.a. vållande till annans död. Kvinnan som förolyckades hade haft ett kärleksförhållande med en man. Paret bodde på olika håll men de hade haft daglig kontakt och träffats och bott hos varandra regelbundet och då umgåtts som en familj. Mannen begärde anhörigersättning från föraren av den andra bilen som hade orsakat olyckan. Hans begäran gällde psykiskt lidande på grund av dödsfallet.

Högsta domstolen konstaterar att bestämmelsen om anhörigersättning är tänkt att i princip inte omfatta särbor. Det måste finnas någon ytterligare speciell omständighet i relationen för att särbor ska anses som särskilt närstående i bestämmelsens mening. Eftersom så inte var situationen här, fann domstolen att mannens begäran om skadestånd från den som orsakat dödsfallet inte kunde bifallas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Två beslut om skuldsanering för företagare

I lagen om skuldsanering för företagare finns bestämmelser som gör det möjligt att bevilja en särskild form av skuldsanering (F-skuldsanering) för skuldtyngda företagare och deras närstående, när skuldbördan i huvudsak har samband med näringsverksamhet.

Genom en oförsvarlighetsprövning ska det säkerställas att bara seriösa näringsidkare omfattas av möjligheterna till F-skuldsanering. För avslag krävs därför att misskötsamheten är av allvarligare slag och att företagaren exempelvis har agerat på ett sätt som framstår som illojalt mot borgenärer eller det allmänna.

Det ska också göras en skälighetsbedömning som syftar till att i ett bredare perspektiv avgöra om skuldsanering kan beviljas. Vid den helhetsbedömning som ska göras kan omständigheter som redan har vägts in vid oförsvarlighetsprövningen på nytt beaktas tillsammans med övriga omständigheter.

I det ena fallet hade gäldenären blivit personligt ansvarig för ett bolags skatteskulder. Högsta domstolen ansåg emellertid att gäldenären inte hade försökt undandra skatt och inte heller vidtagit riskfyllda eller olämpliga åtgärder. De skatteskulder som lett till företrädaransvaret hade förfallit kort tid före bolagets konkurs och det hade rört sig om uteblivna betalningar för en begränsad period. De uteblivna betalningarna kunde också huvudsakligen förklaras med att en av bolagets största kunder ställde in sina betalningar. F-skuldsaneringen skulle därför beviljas.

I det andra fallet ansåg Högsta domstolen att gäldenärens näringsverksamhet, trots återkommande anmärkningar under flera år, inte hade varit oseriös, varför det inte fanns skäl till avslag utifrån oförsvarlighetsprövningen. Anmärkningarna medförde emellertid – vid en helhetsbedömning – att det inte var skäligt att bevilja F-skuldsanering, eftersom gäldenären vid upprepade tillfällen under flera års tid åsidosatt regler av betydelse för borgenärerna och det allmänna. F-skuldsaneringen skulle därför inte beviljas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om rätt att ta del av allmän handling

I målet hade Riksdagsförvaltningen avslagit en begäran om att få ta del av en e-postlogg avseende en viss angiven riksdagsledamot respektive att få en sammanställning över all e-post som skickats till och från riksdagsledamoten. Beslutet motiverades med att förvaltningen inte hade någon e-postlogg med de efterfrågade uppgifterna och att det inte fanns några e-postmeddelanden till och från riksdagsledamoten som var allmänna handlingar.

Högsta förvaltningsdomstolen, som saknade anledning att ifrågasätta Riksdagsförvaltningens uppgifter, avslog överklagandet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Svenska lagar, praxis & regler!